X
Annons
X
Recension

Direktören för det hele Elegant satir om rädslan­ att bli avslöjad

Jag har en återkommande mardröm att jag står på en scen och ska framföra en opera­aria. Men jag kan varken musiken eller texten. Trots det lyckas jag klara av det, hur vet jag aldrig. Lars von Triers film Direktören för det hele handlar om denna min – och säkert många andras – lustfyllt olustiga fantasi om att tvingas spela den där rollen man inte riktigt behärskar. Det hade gått att vinkla temat mot det existen­tiella, skräcken för det slutgiltiga avslöjandet i teater­stycket Livet. Men Trier har gjort en elegant komedi, en sentida pièce bien faite, spirituellt så flödig att kameran verkar ha svårt att hänga med. Själv har han talat om Hollywoods screwball-komedier som förebild, fast som alltid när det gäller Trier stöps förebilderna i en ytterst egenartad form. Direktören för det hele är en bagatell i Triers produktion, inspelad på fem veckor efter kraftproven Dogville och Manderlay, men en Triersk bagatell väger tyngre än det mesta i dansk (och svensk) film.

Kristoffer, en skådespelare utan arbete (man förstår varför inför Jens Albinus svettiga tafattheter och pretentiösa vidlyftigheter om teatergurun Gambini) får av sin kompis Ravn (Peter Gantzler) i uppdrag att agera direktör i ett it-företag där direktören i åratal varit osynlig. I själva verket är det Ravn som är ägaren, men för att slippa klä skott för obekväma beslut­ har han uppfunnit den i Amerika boende direktören; han verkar genom sin frånvaro, unge­fär som filosofen Pascals gud. Kristoffer accepterar rollen och det leder­ till en ändlös serie pinsamheter; var och en av de sex anställda visar sig ha egna idéer – och erotiska krav! – på direk­tören. Men Kristoffer får också uppleva maktens berusning i form av de vinster han kan inhösta på lögnens bananskal. Och som i alla goda situa­tionskomedier byter vinnare och förlorare plats med varandra några gånger innan matchslut.

Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X