X
Annons
X
Recension

Den flygande holländaren Eldig version av Wagners spökhistoria

Applåder mitt under en Wagnerföreställning? Nej, det hör inte till normen. Men i Malmö applåderades det friskt under första akten vid premiären på ”Den flygande holländaren”, efter Holländarens monolog. Det var välförtjänt och mycket uppfriskande.

Cornelia Beskow som Senta och Josef Wagner som Holländaren. Foto: Jonas Persson

För ”Den flygande holländaren” är inte riktigt som andra Wagneroperor. Aldrig är Wagners musik så rytmisk och dansant som här, med stora körpartier som får det att spritta i benen. Den hade premiär 1843, innan Wagner ens hade fyllt 30, och liknar andra operor från den tiden med en sorts spökhistoria i centrum. Holländaren drabbas av en förbannelse som bara låter honom gå i land vart sjunde år, och det enda som kan rädda honom är en uppoffrande kvinnas kärlek. För honom ger den unga Senta upp sig själv.

Att göra den berättelsen relevant för vår tid är inte lätt. Men den unga holländska regissören Lotte de Beer lyckas. Hon flyttar Wagners berättelse från en vindpinad norsk fiskeby på 1600-talet till ett konstnärshem i Dalarna kring förra sekelskiftet. När ridån går upp ser vi ett kök som verkar egendomligt välbekant: det är ju hemma hos Carl Larsson på Sundborn. Mycket överraskande!

Josef Wagner, Timothy Fallon och Nikolay Didenko.

Foto: Jonas Persson Bild 1 av 1
Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X