X
Annons
X
Recension

I landet som aldrig brann brinner nu träden Eldfängd poetisk monolog om stora skogsbranden

Förra sommarens stora skogsbrand utanför Sala är avstamp för en monolog som landar i den stora världsbranden. Dramalabbet spelar en särpräglad, eldfängd poetisk saga.

Anna-Karin Håkansson i ”I landet som aldrig brinner”. Foto: Emanuel Schütt

En skog blir ett asklandskap. Raderna av stolta träd, den syrerika allemansrätten - allt blir satt ur spel när en bit av världen brinner, och försvinner. Skogen representerar en suggestiv poetisk dimension av tid, dofter och möjligheter. En vertikal frihet utplånas.

Astrid Menasanch Tobieson är en mångbegåvad aktör, dramatiker och regissör som nu skrivit den timslånga monologen "I landet som aldrig brann brinner nu träden". En mångtydig titel som på en gång pekar på Sveriges neutralitetspolitik under andra världskriget och den slags politiska oskuld som kom att följa. Framför allt handlar pjäsen ändå om den stora västmanländska skogsbranden förra sommaren. Texten förhåller sig till hur olika katastrofer skapar möjlighet att överträda demokratiska spelregler.

Anna-Karin Håkansson i ”I landet som aldrig brinner”.

Foto: Emanuel Schütt Bild 1 av 1
Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X