Recension

EldfågelnEldfågeln vill inte lyfta

Under strecket
Publicerad
Annons

När Näktergalen har besegrat döden med sin sång är det dags för Eldfågeln att göra detsamma med dans. Tematiskt och musikaliskt knyter balettdelen an till operan, men i scenisk estetik talar de olika språk. ”Eldfågeln” blev det första beställningsverket som Stravinskij komponerade för Diaghilevs Ballets Russes. Premiären i Paris 1910 gjorde succé, inte minst som balettens kompilat av ryska folksagor hamnade rätt i tidens vurm för folklore och exotism.
Sedan dess har många koreografer tolkat ”Eldfågeln”. På Operan är det nu premiär för den relativt unge ryske dansaren och koreografen Alexei Ratmanskys version. Ratmansky, som är knuten till Den Kongelige Ballet i Köpenhamn, gör av Fokines originallibretto en småsprallig eklektisk lek med danshistoriens stilar.

Han arbetar stundtals som en Mats Ek, en showman eller en munter stumfilmsregissör som bildsätter Stravinskijs målande klanger av folkton och dualistiska krafter.
Ändå kretsar temat, likt sagan om ”Svansjön”, kring förtrollningens makt och kampen mellan eros och död inom en och samma individ. Anders Nordströms ivrige Prins Ivan irrar in i ett landskap av torra grenar, mardrömslikt dött i Linus Fellboms giftgula ljus. Men det skiftar till blodrött när eldfåglarna kliver runt som en skock svarta höns med illusoriskt flexade överkroppar och darrande vingar.

Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons