Erik Bergqvist:Ekelöf krävde livsresultat av en god bok

Kritikern Gunnar Ekelöf sökte i en bok efter huvudmotivet, ”dess verkliga ryggrad”. Han var snäll men hård; litteratur måste bottna i en individ och ha färgats av dess erfarenheter. Hans samlade BLM-recensioner finns nu i en volym.

Under strecket
Publicerad
Annons

I Sverige späker vi oss ofta med påståendet att vi lever i en kulturell blåbärsnation, vilket förvisso har en del täckning i verkligheten. Men antagligen är detta mantra delvis självuppfyllande; eftersom vi är så kulturellt futila kan det, eller får det, inte finnas några konstnärsgiganter här, knappt ens någon som reser sig över det jämngrå. Därför är det skönt att återkomma till Gunnar Ekelöf; han förstod aldrig vitsen med att älta den svenska dragnigen åt isolationism, men inte heller ville han förringa det traditionellt svenska, om det så gällde Linnés torrt ljusa reseskildringar, gös enligt Cajsa Warg, Bellmans Stockholm, dans på bryggan eller vandring i svampskogar. I Ekelöf har Sverige en intellektuell (ej intellektualistisk) rese vars livsverk tonar som en orgelpunkt mot vilken hela den moderna litteraturen kan erfara sina egna melodier, eller kanske tvärtom: en melodik som gör vår egen beständighet (jag tänkte skriva tröghet) så mycket påtagligare. I denna förankrade rörelse, traditionsvärnande förnyelse, finns något osårbart hos Ekelöf, något som knappast mer än vajar i litteraturens allt snabbare, för att inte säga alltmer neurotiska, vindkast – det har ändå gått 35 år sedan han dog. Det räcker ibland att tänka på Ekelöf för att allsköns bagateller skall återfå sina rätta proportioner, för att människan skall sänkas till människan – en varelse, för övrigt, som kan få ut lika mycket av att läsa Vergilius i original som att driva runt i en eka.

Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons