Annons

Magnus Halldin:Ekelöf – en poet i ständig rörelse

EKELÖF 100 ÅR Samtidigt som hans dikt kunde vara djupt enstörig och sakligt osentimental hymlade Gunnar Ekelöf aldrig med sitt beroende av Edith Södergran, vars poesi han gjorde till sin. Hans författarskap är allt för mång­sidigt och motsägelsefullt för att låta sig värderas.

Publicerad

Gunnar Ekelöfs poetiska väg bjuder få kompromisser. Han skriver en enstörig och uppfordrande dikt, djupt existentiell och med en mystikers relation till naturen. Ekelöfs förhållande till den litterära traditionen är sakligt och osentimentalt: samtalet med ”de döda inom oss” pågår ständigt. Hans lärodikter – ömsom sträva, ömsom serena – ger intryck av en fjär och bortvänd personlighet. Talet om elfenbenstorn är inte helt grundlöst.

Vad är det som blir synligt vid en retrospektiv blick på Ekelöf? Finns det någon fast punkt varifrån man kan karakterisera hans diktning, och vilka konjunkturer har författarskapet genomgått? Frågorna anmäler sig men kan bara besvaras antydningsvis. Ekelöfs rastlösa levnadsstämning, hans försök att övervinna sig själv och sitt språk, eller som det så verkningsfullt heter i diktsamlingen ”Opus incertum”: ”lämna sig efter sig efter sig”, gör det omöjligt att formulera en positions­bestämning eller peka ut en litterär plats där han hör hemma. Han är i oavbruten rörelse, med koordinaterna i ständig oskärpa.

Annons
Annons
Annons
Annons