Annons
X
Annons
X
Ledare
Gäst

Fredrik Johansson: Ehrenkrona och Nya moderaterna

Högermarginalen
Förnyad nog?
Förnyad nog? Foto: Wiktor Nummelin/TT / TT NYHETSBYRÅN

I en längre och uppmärksammad intervju i Expressen lägger den kloke Olof Ehrenkrona ut texten om det vägval som han menar att moderaterna står inför. Journalisten Torbjörn Nilsson redogör för den ytterst centrala roll Ehrenkrona har haft under lång tid i partiet.

Ehrenkrona har onekligen poänger och är en de mest slipade tänkarna i svensk politik. Och visst, den idémässiga koalition som varit moderaterna under fyra decennier kan vara på väg att brytas upp.

Stäng

POLITISKA CHEFREDAKTÖRENS NYHETSBREV – Tove Lifvendahls kommentarer direkt i mejlkorgen

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Även om jag kan hålla med PJ Anders Linder om att analysen möjligen kunde varit snäppet mer konkret.

    Annons
    X

    Jag tycker också att resonemangen missar den uppenbara och stora dissonans som faktiskt präglat svensk migrationspolitik. En utveckling som nådde sitt klimax under den märkliga hösten 2015 och där många väljare - på goda grunder - uppfattade att retorik och politik inte höll ihop. Det var som bekant bara veckor mellan Stefan Löfvens teambuildning på Munchenbryggeriet och tvärvändningen i politiken.

    Moderaterna kan inte skyllas för allt det. Men man var alldeles uppenbart en del av ett politiskt etablisemang som inte talade ärligt med medborgarna om vad dessa uppfattade som påtagliga problem.

    Jag skrev i december (Trettio år av migrationsdebatt och målkonflikter) om hur jag ser den moderata utvecklingen i migrationsfrågan de senaste tre decennierna. Det har bäring även här.

    Min huvudsakliga reflektion är dock att det är svårt att komma runt den tioåriga period som knappt berörs i Expressenartikeln. Den process som inleds med ”omgörningen” av moderaterna 2003 och som kan sägas ha avslutats med Reinfeldts sorti och Decemberöverenskommelsen 2014.

    Det som i inte obetydliga delar är Anna Kinbergs bagage.

    Det var en process som Olof Ehrenkrona i viktiga avseenden stod helt utanför och som han inte direkt eller särskilt utförligt kommenterar i texten. Från 2006 är han förvisso politisk tjänsteman i Utrikesdepartementet, men han formar inte det politiska programmet för partiet. Det gör som bekant andra. Ehrenkrona är mer knuten till Bildt än till moderaterna. Arenan är utrikespolitikens.

    Den nymoderata periodens exempellösa parlamentariska och politiska framgång - manifesterat i ett åttaårigt maktinnehav och rekordstort väljarstöd - har haft ett pris. Det priset diskuteras inte i intervjun.

    Omgörningen av moderaterna inleddes i skuggan av en brutal valförlust 2002. Partiet var demoraliserat och stukat. Ekonomiskt desarmerat, tilltufsat av Valstugeskandaler och med en partiledare som uppenbart inte föll väljarna på läppen. Det var nödvändigt att börja om på något sätt. Men hur den processen genomfördes och den roll den fick i partiets självbild spelar stor roll även idag.

    Moderaterna var från mitten av 1970-talet och med början med Gösta Bohman ett parti som drevs av en ofta hälsosam kombination av ideologisk övertygelse och pragmatiskt perspektiv på makten.

    Bohman och Bildt gjorde många kompromisser. Både 1976–1982 och 1991–1994. Man glömmer ibland det.

    Skillnaden från 2003 och framåt är att kompromissandet och ”förnyelsen” går från att vara ett politiskt sätt att hantera en parlamentarisk verklighet till att allt mer bli det politiska innehållet. Pragmatism - gränsande till hållningslöshet - blir det politiska programmet.

    Det var en postmoderinsering av moderaterna. Det som tidigare hade varit politiska sanningar - fotade i en liberal (liberalkonservativ) ideologisk föreställning om politikens roll i samhället - kunde ifrågasättas och till och med utmålas som verklighetsfrämmande eller orättfärdiga.
    I en vattendelande artikel i mars 2004 konstaterade Fredrik Reinfeldt, Anders Borg och Mikael Odenberg att moderaternas tidigare ekonomiska politik inte bara hade varit ogenomtänkt, den hade till och med varit orättfärdig.

    Artikeln har sina poänger. Det fanns god anledning att strama upp den ekonomiska politiken.Det som sedermera utmejslades som arbetslinjen var god politik i sak och hade en stark opinionsdrivande dynamik.

    Men det var mer. Ledande partiföreträdare började - uppenbart utan någon ironi - marknadsföra sig som ”kollektivavtalskramare”, arbetsmarknadsregleringarna omfamnades, de högsta marginalskatterna förblev orörda osv. Allt skulle prövas. Allt var nytt.

    ”Förnyelsen” kom till slut att drivas till en punkt där den tangerade ett närmast maoistiskt egenvärde. Det var den permanenta revolutionens retorik. ”Förnya er eller dö!”, meddelade partiledaren och möttes med medlemmarnas entusiastiska applåder inför denna uppenbart absurda uppmaning.

    Förnyelsen fick många uttryck. Från förnumstiga promemorior kring hur företrädare skulle klä sig (klubblazerns och de röda byxornas nadir...) till politikomläggningar inom de mest skilda områden.

    Omprövning blev innehåll. Det är symptomatiskt att den dåvarande partisekreteraren Per Schlingman fortsätter att marknadsföra detta recept. Nu till näringslivet. ”Man måste ompröva sin affär varje dag”, kunde man läsa i en intervju så sent som i augusti 2015.

    Varje dag? Verkligen?

    Bekymret med en verksamhet som hela tiden måste förnya sig - för att det har ett egenvärde - till slut sliter ut sig själv. Alla som arbetat i organisationer som genomgår stora omorganisationer - Polisen är ett aktuellt exempel - kan vittna om hur jobbigt det är.

    Den moderata ledningens budskap var att detta skulle pågå hela tiden. Det funkar inte. Till slut tar bensinen slut. I ett politiskt parti kommer det till uttryck i att man ställer sig bakom mer eller mindre orimliga uppfattningar. Man tappar bollen.

    Politiskt nådde detta sitt crescendo i en alldeles svindlande artikel i december 2012, där den nuvarande partiledaren och statsrådet Peter Norman (m) mer eller mindre slog fast att det inte spelar någon roll vem som äger företag.

    ”Att driftsformen eller ägandet skulle vara den avgörande faktorn för framgång motbevisas av verkligheten. Varken ägandet eller eventuella försäljningar har i sig något egenvärde.”

    Till det kom att man utan att blinka också denna gång köpte motståndets nidbild av den egna politiken.

    ”Moderaternas, historiskt sett, ofta entydiga fokus på privatiseringar kommit till vägs ände.” hette det.

    Detta fokus har faktiskt aldrig varit ”entydigt” (Sic!) eller ens ensidigt. Att den borgerliga regeringen 1991–1994 inte lyckades privatisera Vattenfall är ett exempel. Att St Göran är det enda akutsjukhus man lyckats överföra i privat regi är ett annat.

    Men det är framförallt undandragandet av den politiska basen som gör artikeln så extrem.Den enskilda äganderätten och det privata ägandet av företag är inte bara en bas för vårt välstånd, den är en förutsättning för vår civilisation.

    Det innebär inte att privatiseringar alltid är rätt väg eller att takten inte kan variera. Men det innebär att moderater inte tror att ”gemensamt ägande” (artikelns genomgående eufemism) är likställigt med privat.

    Just Peter Norman är onekligen en ny moderat par excellence.

    Hans partimedlemskap sammanföll i tid exakt med hans tid som statsråd och nuförtiden gör han - uppenbart i tron att det ska göra honom mer attraktiv på arbetsmarknaden - sitt yttersta för att utradera varje misstanke om att faktiskt är eller har varit moderat.

    ”Det finns ett antal människor som ser mig som en gammal politiker. Jag ville förklara att finanssektorn är min hemmabas, där har jag jobbat i 26 år. Jag vill inte att jag ska bli sedd som en avdankad politiker, utan jag är en finanskille”.

    När Olof Ehrenkrona hjälpte Gösta Bohman att lägga ut linjerna för den moderata liberalismen i det epokgörande Uppsalatalet 1980 eller när han var stabschef åt Bildt i statsrådsberedningen 1991–1994 gjorde Norman annat. Nu fortsätter han att göra annat.

    Peter Norman ÄR en ”finanskille”. Peter Norman blev statsråd. Det blev inte Olof Ehrenkrona. Någonstans där ligger en del av det problem som borde diskuteras.

    Det går för övrigt naturligtvis en rak linje från detta till det faktum att det tog ett tag innan moderaterna tydligt markerade sitt motstånd mot Reepaluutredningen. Till slut går det inte att trianglulera längre. Ett moderat parti kan inte kompromissa om socialismens omfattning.

    Det är en uttjatad klyscha att man ska tala sakpolitik och inte spel. Den yttras inte sällan i en sorts aningslöshet kring vad som krävs av det parlamentariska läget. Eller som en undanflykt i centrala frågor kring regeringskonstellationer.

    Men i det här fallet är det uppenbart att det idémässiga bränslet saknas. Det konkreta politiska programmet är inte tillräckligt robust, eftersom man under tio års tid utmålade det som förlegat eller till och med politiskt orättfärdigt.

    Det är ett svaghetstecken att partiledningens utgångspunkt för den omlagda linjen tog sin utgångspunkt i den parlamentariska strategin och inte i Sveriges politiska utmaningar. I eventuella diskussioner med Åkesson och inte i det faktum att vi har en usel regering som är långsiktigt skadlig för Sverige.

    Bristen på politiskt program blir - kanske paradoxalt nog - även tydlig när man läser en del av den kritik som riktas mot partiledningen i detta. Exempelvis från en av Nya moderaternas arkitekter, avgående generaldirektören i Svenska Kraftnät Mikael Odenberg.

    Odenbergs utgångspunkt är att det behövs ett omfattande reformprogram för Sverige. Och att det kräver samarbete mellan moderaterna och socialdemokraterna.

    Det är svårt att inte hålla med, men man undrar i sitt stilla sinne hur det ska gå till. Nu är Odenberg förvisso inte särskilt konkret, men om jag tolkar hans intentioner rätt är det rätt mycket klassisk moderat politik han efterlyser. Sverige behöver sänkta skatter och mer marknadsekonomi.

    Men socialdemokraterna är emot reformer på arbetsmarknaden, man är emot marknadsreformer på hyresbostadsmarknaden, man är emot sänkta marginalskatter (vilket ju även moderaterna i regeringsställning var).

    Socialdemokraterna är helt enkelt inte moderater. Det är en bärande del av partiets affärsidé. Hade det inte varit det hade problemet inte funnits.
    Det hela påminner lite om hur det var när man stötte på direktörer på 1990-talet, som menade att det bästa vore att socialdemokrater och moderater gick in i en koalitionsregering och drev en politik strax höger om moderaterna. Eftersom det ”vore det bästa för AB Sverige”.

    Moderaternas bekymmer är djupare än en klyfta mellan konservativa och liberaler. En sådan har alltid funnits, åtminstone sedan Bohmans tid. Den överbryggades av den bohmanska kombination av idépolitisk fasthet och pragmatisk inställning till samarbete och makt. Som inte minst Olof Ehrenkrona var med och utvecklade.

    Bekymret är femton års idépolitisk misskötsel. Om att politik i allt för hög utsträckning reducerats till ”förnyelse” och att inte bära pärlhalsband.

    Det handlar inte om att man ska vara ”ideologisk” och inte pragmatisk. Politik handlar om att vinna och förvalta makt. Men det handlar om att fatta varför man är pragmatisk och vad man kompromissar om. Om att veta när man tillfälligt viker från kursen, därför att det är långsiktigt riktigt.

    Det handlar om att ge personer som Olof Ehrenkrona ett större inflytande och ”finanskillar” som Peter Norman ett avsevärt mindre.

    Annons

    Förnyad nog?

    Foto: Wiktor Nummelin/TT / TT NYHETSBYRÅN Bild 1 av 1
    Annons
    X
    Annons
    X