Recension

Kryddad olja. Kvinnor i BibelnEggehorns försvar av Jesus övertygar inte

Under strecket
Publicerad
Annons

Kvinnor i Bibeln - har inte Ylva Eggehorn skrivit den här boken för länge sen? Nej, faktiskt inte, hur självklart det än kan tyckas. Vad har fått henne att dröja så pass länge?
Även om det inte är en författarintention kan jag inte låta bli att läsa boken med Lena Anderssons sommarprogram i färskt minne. Vem är lämpligare än Ylva Eggehorn att träda till Jesu försvar?
Av 13 kapitel ägnas de första sex åt kvinnor i Gamla testamentet. Hagar, som gav namn åt Gud. Sara, som hånskrattade åt änglarna när de påstod att hon nu äntligen skulle föda ett barn. Rebecka, som var stark och företagsam. Dina, som var oskuldsfull och blev våldtagen. Hanna som sydde mantlar till sin son Samuel och Höga visans brud som älskade så frimodigt.
Ylva Eggehorns tolkningar är i den här delen livsbejakande och inlevelserika. Hennes texter är utmärkta exempel på att Bibeln och skönlitteraturen har mycket att ge varandra. Urminnes berättelser, inkarvade i vår
kultur, bildar motiv som är tacksamma att bearbeta. Och skönlitteraturen fyller ut den gammaltestamentliga ordknappheten, begripliggör och gestaltar det som ofta omtalas med bara några få ord (åtminstone när det gäller kvinnor).
Jesu mor, Maria, får dela kapitel först med Eva och sedan med Elisabeth. Sedan möter vi kvinnan vid Sykars brunn, Maria från Magdala, den kanaaneiska kvinnan, Marta och Maria och till sist Lydia.

Annons

Men i den nytestamentliga delen av boken möter vi framförallt Eggehorns kärlek till Jesus. Jesus är hjälten, Jesus är huvudpersonen, Jesus är den älskade. Visserligen vill författaren lyfta fram de kvinnliga lärjungarna som så länge stått i bakgrunden för de manliga, men det handlar likväl mer om Jesus än om dem. På så vis, och på många andra, är det här en oerhört from bok.
Och hur svarar hon på utmaningen från Lena Andersson gällande den text där Jesus faktiskt är rysligt osympatisk? Vi talar då om berättelsen om den kanaaneiska/syrisk-fenikiska kvinnan som står berättad i Matt
15:21-28 och Mark 7:24-30, där Jesus insinuerar att hon och hennes dotter är hundar.
Ja, Ylva Eggehorn gör som alla andra predikanter gör. Hon erkänner först att Jesus är oförskämd. Sedan förklarar hon bort det och försvarar hans beteende.
Två saker i hennes tolkning förvånar mig. Dels poängterar hon, med stöd av den här berättelsen, att det går att få Jesus att tänka om. Så då är han plötsligt inte osympatisk längre, utan lyhörd igen, som vanligt alltså. En verklig blick på kvinnan skulle utveckla hennes upplevelse av denne nedlåtande profet och inte låta hjälteskenet falla över den som måste övertalas för att stänka lite av sin helande kraft över en älskad dotter.

Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons