Annons

Thomas Steinfeld:Egensinnet överlever alla sympatiattacker

Egensinniga barn anno 1845 respektive 1945: Pelle Snusk och Pippi Långstrump.
Egensinniga barn anno 1845 respektive 1945: Pelle Snusk och Pippi Långstrump. Foto: Tore Ekholm/TT 

Vad händer när egensinnet inte längre möter något motstånd? När barnets vrål på mattan besvaras med uppmuntran och bekräftelse? Om egensinnet ska firas upphör det att vara egensinne, konstaterar Wolfram Ette i en ny bok om det barnsliga trotset.

Under strecket
Publicerad

Enligt en vida spridd missuppfattning börjar bröderna Grimms sagor med ”Det var en gång …”, för att sluta med satsen: ”... och så levde de lyckliga i alla sina dagar”. Men så är det inte. Flertalet av de drygt 200 berättelserna är grymma, så grymma att de efter andra världskriget, på de brittiska och amerikanska militärförvaltningarnas begäran, togs bort från västtyska barn- och skolbibliotek. Sagorna ansågs vara medansvariga för befolkningens utomordentliga råhet.

I synnerhet måste denna försiktighet ha gällt den kortaste sagan av dem alla: ”Das eigensinnige Kind” (”Det egensinniga barnet”). Den består av enbart fyra meningar, varav tre visserligen är långa. De berättar om ett barn som så envist vägrade att lyda sin mor att Gud lät barnet dö. Men de små armarna växte upp ur graven, och de växte och växte ända tills modern tog ett spö för att slå på dem. Då försvann äntligen armarna ned i jorden. 

Annons
Annons
Annons