Annons

”Efter Reagan försvann det från politikens ordförråd”

Ivan Krastev är ordförande för Centre for Liberal Strategies i Sofia och forskar vid Institut für die Wissenschaften vom Menschen i Wien. I december var han inbjuden av Utrikespolitiska institutet för ett seminarium med titeln ”The end of the age of imitation”. 
Ivan Krastev är ordförande för Centre for Liberal Strategies i Sofia och forskar vid Institut für die Wissenschaften vom Menschen i Wien. I december var han inbjuden av Utrikespolitiska institutet för ett seminarium med titeln ”The end of the age of imitation”.  Foto: Tomas Oneborg

Trots alla kriser finns det skäl för optimism för EU-vänner. Det menar den bulgariske statsvetaren Ivan Krastev och pekar på det faktum de euroskeptiska partierna har slutat att tala om att lämna EU. Efter brexit kan ingen förklara hur ett nationellt projekt utanför EU skulle se ut.

Under strecket
Publicerad
Foto: Tomas Oneborg Bild 1 av 1

Efter tjugo minuters samtal börjar det hetta till. Ivan Krastev säger ett oväntat ord. 

Han säger ”uppoffring”.

– Föreställningen om uppoffringar har försvunnit ur det politiska ordförrådet. Efter Reagan har inga amerikanska presidenter använt ordet ”uppoffringar” i sina tal, möjligen med undantag för elfte september. Det som hände under 1990-talet, tror jag, var att vi började låtsas att allt kan vara ett win-win game, i ekonomin och ännu mer på det moraliska planet. 

Idén att man inte behöver offra någonting värdefullt, att man i princip inte behöver fatta några svåra beslut, har gett upphov till ett samhälle där man blir pessimistisk och desperat i det ögonblick när man upptäcker att det finns svåra val som vi måste göra.

Populärkulturen fungerar ofta som en kompassnål för outtalade värderingar. I filmen ”Air Force One”, berättar Krastev, har den amerikanske presidentens familj kidnappats av terrorister. Han måste välja mellan att rädda dem och rädda sitt land. Vad gör han? Han räddar båda. Krastev får filmens lyckliga slut att framstå som en förlust, en vägran att bli vuxen. 

Annons
Annons

Därmed kan jag stryka frågorna om var pessimismen och politikerföraktet kommer från – de är redan besvarade. Om våra poli­tiker låtsas att vi kan ge 150 000 människor uppehållstillstånd utan att det kommer att kosta något är det inte konstigt att förtroendet sjunker. 

Jag följer upp det här spåret och läser att både Kennedy och Nixon lovade sina väljare svårigheter och uppoffringar under 1960 års presidentvalskampanj. 

Ivan Krastev har blivit hyllad och uppmärksammad för ”Efter Europa”, en bok om EU:s kriser.

Statsvetaren Ivan Krastev är verksam vid socialforsknings­institutet IWM i Wien. Han har blivit hyllad och uppmärksammad för ”Efter Europa”, en bok om EU:s kriser (i svensk översättning 2018).

Det skulle vara alltför lätt att bara be honom prata om svårigheter och problem, så vi börjar i en annan ände: vad ger honom skäl till optimism?

– Det finns många skäl att vara optimistisk, och det första är att vi har en bättre levnadsstandard än någonsin tidigare. Det vi kallar fattigdom i dag är inte samma sak som fattigdom för 50 år sedan. I Bulgarien kunde man inte ens röra sig som man ville före 1989. För att bosätta sig i huvudstaden krävdes specialtillstånd, men det har man glömt. Nostalgin hos dem som röstar på populistiska partier är en fantasi om ett samhälle som aldrig har funnits. Folk kombinerar det som de gillar i dag med allt som de gillar i det förflutna.

Och mer?

– För det andra har det uppstått ett genuint intresse för att förstå de andra medlemsländerna, eftersom de gör saker som man inte accepterar. Nu vet tyskarna mer om grekisk ekonomi än någonsin, och polacker och ungrare vet en hel del om tysk asylpolitik.

Annons
Annons
Foto: Tomas Oneborg Bild 1 av 1

Det vi kallar fattigdom i dag är inte samma sak som fattigdom för 50 år sedan.

Hur är det – finns EU fortfarande? Om unionen sviker sina principer varje gång den stöter på ett problem har den i praktiken upphört att existera. Om varje land ser till sina egna intressen så fort det krisar, som när Italiens utrikesminister Salvini stänger gränsen för flyktingar …

– Jag gillar inte det Salvini ­säger, men han utgår från verkliga problem. En gräns kan aldrig vara helt öppen. Gränser öppnas och stängs, för det handlar inte bara om att ta emot folk, utan om att integrera dem, om att bevara den sociala sammanhållningen. 

– Men vet du vad det lustiga är? Trots allt missnöje med EU finns det inte längre något parti som talar om att lämna unionen.

Du tror att brexit blir första och sista gången?

– Ja, folk blev skrämda av Storbritannien. Det finns gott om EU-skeptiska partier, och det går bra för dem i valen överallt, men det finns ingen som kräver ett ­utträde. Ingen kan förklara hur ett nationellt projekt utanför EU skulle se ut. Även om man inte gillar unionen har EU blivit standardalternativet.

Foto: Tomas Oneborg

I ”Efter Europa” skriver Krastev att politikerna i Bryssel och på hemmaplan har förlorat medborgarnas förtroende. Förtroende kan aldrig tas för givet, det måste förtjänas.

Annons
Annons

Vad borde politikerna göra för att återfå förtroendet?

– Folk ser att eliten är väldigt rörlig i dag, och man kommer inte att lita på den som har möjlighet att sticka. Att ta sitt ansvar betyder bland annat att man säger ”vi hör ihop”. I mer aristokratiska samhällen förstod eliten att en kris var det ögonblick när de måste visa vad de gick för. Under första världskriget dog fler människor från den brittiska överklassen i strid, procentuellt sett, än från arbetarklassen. Vilken elit har störst förtroende i dag? Intressant nog är det militären.

Det är lättare att flytta från Somalia till Sverige än att försöka få Somalia att fungera som Sverige. 

Migration är en individualistisk tidsålders revolution, säger Krastev. Det är lättare att flytta från Somalia till Sverige än att försöka få Somalia att fungera som Sverige. Men den migration han helst pratar om är en folkomflyttning som inte får särskilt mycket uppmärksamhet: migrationen inom EU.

– Efter den senaste finanskrisen var det dubbelt så många som flyttade från Öst- till Västeuropa jämfört med flyktingströmmen från Syrien. De senaste tio åren har Rumänien förlorat tre miljoner invånare. Och det är de unga och välutbildade som flyttar. Jag brukar säga att det är lättare att hitta en hederlig politiker i Östeuropa än att hitta en sjuksköterska. Föreställ dig att det som Ungerns premiärminister Orbán pratar om skulle bli verklighet, ett EU helt stängt för invandring. Resultatet skulle bli en total avfolkning av Östeuropa, det är bara att titta på löneskillnaderna mellan Tyskland och Polen.

Annons
Annons

– Det som kommer att hända med Östeuropa är samma sak som hände med landsbygden när folk flyttade in till städerna. När någon flyttar, framförallt en högutbildad person, tar han med sig alla pengar som samhället har investerat i honom. Det här är lika med en stor överföring av pengar från Öst- till Västeuropa.

Vad gör nationalistiska politiker av Orbáns sort när de inte längre kan blunda för det här problemet?

– De gör två saker. Å ena sidan säger de till den egna befolkningen: flytta inte, Västeuropa är inte väst längre, Berlin har blivit som Mellanöstern. Om ni vill leva som riktiga européer ska ni stanna här. Å andra sidan öppnar de sina länder för gästarbetare, samtidigt som de ägnar sig åt starkt invandringsfientlig retorik. Visste du att de senaste fem åren har fler människor flyttat till Polen för att jobba än någonsin tidigare i Polens historia?

Varifrån kommer de?

– De flesta kommer från Ukraina, 1,5 miljoner. Folk har också börjat komma från Filippinerna och från Pakistan. Men vår bild av migrationen formas av tv. Ser man att statsministern pratar om att stoppa folk vid gränsen blir det lättare att acceptera att man möter fler och fler människor som inte liknar en själv.

Efter 1989 har de östeuropeiska länderna hela tiden fått höra att de måste bli som väst, vilket i praktiken betyder att de ska härma Tyskland.

Du har en hel del att säga om klyftan mellan Öst- och Västeuropa. Vad borde väst lära sig av öst?

– Det viktigaste är att en relation som enbart går ut på att öst ska härma väst inte är hållbar i längden. Efter 1989 har de öst­europeiska länderna hela tiden fått höra att de måste bli som väst, vilket i praktiken betyder att de ska härma Tyskland. Jag tror att det som väst borde säga till öst är: Vi har de här problemen, det här är vad vi har gemensamt, låt oss prata om hur vi ska återuppfinna Europa tillsammans.

Efter reklamen visas:
Mellan raderna 2019 – FÅR SVERIGE EN NY REGERING?
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons