Annons

Martin Gustafsson:Efter Kant blev filosofin aldrig mer sig lik

Immanuel Kant såg det som sin uppgift att legitimera idéerna om odödlighet, frihet och Gud. Men först måste han rädda idéerna undan de skeptiska konsekvenserna av tidens övertro på det teoretiska förnuftets möjligheter.

Under strecket
Publicerad

Immanuel Kant (1724–1804).

Bild 1 av 1

Immanuel Kant (1724–1804).

Bild 1 av 1
Immanuel Kant (1724–1804).
Immanuel Kant (1724–1804).

Kant är filosofins Beethoven. Med samma triumfatoriska djärvhet tar han sig an sina problem, problem som han till stor del upptäckt och formulerat på egen hand. Lägg därtill hans förkärlek för grandios och minutiöst utarbetad arkitektur: Kants system är filosofisk byggnadskonst när den är som mest anslående. På ett djupare plan består likheten i det enorma språng som filosofin tar med Kants insats (liksom musiken med Beethovens): ett språng från 1600- och 1700-talens naturfilosofier (som med ens ter sig besynnerligt föråldrade) in i ett avsevärt mer nutida filosofiskt universum. För nästan varje betydande filosofiskt verk är det lätt att avgöra om det är skrivet före eller efter Kant. Lockes och Leibniz skrifter är otänkbara efter 1781 (då ”Kritik av det rena förnuftet” kom ut). Att föreställa sig Husserl utan Kant är å andra sidan lika absurt som att tänka sig Brahms utan Eroicasymfonins kompositör. Efter Kant gick det helt enkelt inte att fortsätta som förut. Varje seriös tänkare var tvungen att relatera sig till hans idéer och problemformuleringar, vare sig man höll med honom eller ej.

Annons
Annons
Annons