Annons
X
Annons
X
(uppdaterad)
Atombomberna över Japan

Efter Hiroshima: ”Vi visste ingenting om faran”

Att vare bland de överlevande efter atombomben i Hiroshima blev ett trauma i sig. Många förlorade sina nära och efter kriget blev de överlevande ofta utfrysta på grund av strålningen de utsatts för. SvD har pratat med tre personer som har personliga minnen av tragedin och livet därefter.

Keiko Ogura.

Foto: Monica Braw Bild 1 av 1

Bild 1 av 3

"Jag trodde att jag orsakat mångas död"

Keiko Ogura.
Keiko Ogura. Foto: Monica Braw

Keiko Ogura var åtta år den 6 augusti 1945. Hon är en av de överlevande som har berättat offentligt flest gånger om sin upplevelse i Hiroshima. Man skulle kunna tro att det gjort henne avtrubbad och blasé. Så är det inte.

Keiko Oguras far hade ett varsel och lät henne inte gå till skolan den dagen. Strax efter klockan åtta på morgonen blev världen outhärdligt ljus och hon slogs till marken av ett fruktansvärt ljud. När hon vaknade var allt mörkt. Så småningom såg hon att de stora glasdörrar i familjens hus som hennes far var så stolt över bara bestod av skärvor, som diamanter. Det började regna. Hennes vita blus fick stora fläckar av de svarta regndropparna.

Keiko Ogura klättrade upp på en kulle. Hela staden var borta och människor med huden hängande i flagor vandrade omkring där. Hennes skola hade på ett ögonblick blivit en ruin och hennes skolkamrater var döda.

Keiko Ogura har berättat sin historia många gånger. Men när jag senast besökte henne, tidigare i år, berättade hon plötsligt om saker hon tidigare hållit för sig själv.

Plötsligt, när jag såg planet där på det amerikanska museet, började jag gråta för första gången. Gråta som den 8-åriga flicka jag varit.

– De skadade bönföll om vatten och jag gav dem det. Då dog de. Efteråt fick jag höra att man inte ska ge brännskadade vatten. Det visste jag inte och hela mitt liv har jag varit övertygad om att jag förorsakat mångas död. Först efter tjugo år vågade jag berätta – och fick då veta att jag inte gjort fel. Jag blev fri från mina skuldkänslor.

Keiko Ogura berättar också att i hennes familj nämndes aldrig atombombningen och trots att hon själv många gånger talat om det som skedde, var det först för tio år sedan som det brast för henne. Hon var med som tolk på Smithsonian Institute i Washington DC där flygplanet Enola Gay, som släppte atombomben, ställdes ut.

– Plötsligt, när jag såg planet där på det amerikanska museet, började jag gråta för första gången. Gråta som den 8-åriga flicka jag varit, berättar hon.

– Utan att jag visste det visades min reaktion i japansk tv. Då blev min bror arg, eftersom folk då fick veta att jag var ”hibakusha”. Han var fortfarande rädd för diskriminering och sade att det var tur att vi hade olika efternamn så det inte framgick att vi är släkt.

I dag är hennes mål att leva länge, eftersom hon anser att hon har en uppgift.

– Jag ska berätta om alla atombombsdrabbades erfarenheter, och jag vill hjälpa till så att de kärnkraftsdrabbade i Fukushima inte ska behöva bli diskriminerade som vi. Det är mitt fredsarbete.

Annons
X
Annons
X

Kazuhiko Futagawa

Foto: Monica Braw Bild 1 av 1

Bild 2 av 3

Dotterns blus hjälpte mamman leva vidare

Kazuhiko Futagawa
Kazuhiko Futagawa Foto: Monica Braw

69-åriga Kazuhiko Futagawa var bara ett tvåmånaders embryo i sin mammas mage när atombomben släpptes över Hiroshima. Han och 7 400 personer till, kallas ”tainai hibakusha” – atombombsöverlevande i livmodern.

– Vi såg ingenting. Vi hörde ingenting. Men vi var med. Det har påverkat våra liv, säger han när vi träffas i Hiroshima, 70 år efter atombomben.

Han berättar att hans far var på väg till sitt arbete på ett postkontor i centrum när bomben exploderade. Hans mor skyndade in till staden för att leta efter honom så snart hon kunde för den fruktansvärda hettan efter atombombningen.

– Hon hittade honom aldrig. Han visste inte ens att jag var på väg. Men jag har sett foton av honom. Vi är väldigt lika varandra.

Här dog 400 trettonåringar, bland dem min syster. Varje gång jag kommer förbi går jag in och ber en bön.

Även Kazuhiko Futagawas äldsta syster försvann spårlöst.

– Hon var tretton år. Skolbarnen hade kallats ut för att riva hus mitt i staden. De skulle öppna upp en brandgata. Det var mycket hett denna sommar, så de började med det tunga arbetet redan halv åtta på morgonen. Trekvart senare sprängdes bomben.

När vi kör genom centrum stannar Kazuhiko Futagawa plötsligt vid en liten vildvuxen tomt med några stenstoder.

– Här dog 400 trettonåringar, bland dem min syster. Varje gång jag kommer förbi går jag in och ber en bön.

Dagen efter gör vi sällskap till Fredsmuseet. Där finns något som han först nyligen fick kännedom om.

– Jag växte upp med fyra bröder och en syster. Min mamma arbetade på posten och vi barn tog hand om varandra. Vi talade aldrig om atombomben. Det var tabu. Mamma hade ett så hårt liv att jag inte kom mig för att fråga henne. Och vi barn var lyckliga tillsammans.

När Kazuhiko Futagawas mor dog hittade hans syster en blus i en av moderns byrålådor. Den hade tillhört den 13-åriga dottern.

– Vi tror den hjälpte henne att fortsätta leva, säger Kazuhiko Futagawa.

Blusen skänktes till Fredsmuseet, där det finns tusentals föremål som tillhört försvunna atombombsoffer. En arkivarie med vita handskar viker försiktigt undan silkespapperet som det lilla gröna plagget är invirat i. Kazuhiko Futagawa står stilla. Han ser på det enkla tyget, de små knapparna, sömmarna hans mor sytt, namnskylten på den försvunna systerns skoluniform som hon broderat.

Även om Kazuhiko Futagawa överlevde har han levt sitt liv i skuggan av bomben. Han talar särskilt om den diskriminering som har sin grund i rädslan för att atombombsöverlevande bär på ärftliga skador och är allmänt sjukliga:

– När jag var 35 och fortfarande ogift fick jag frågan av en journalist om jag förblivit ogift för att jag var ”hibakusha”. Det gjorde mig arg. Jag är frisk och aktiv. Nu har jag hustru, tre söner och två barnbarn. Men min fru tycker inte om att jag talar om atombomben. Hon är rädd för att till och med våra barnbarn ska diskrimineras.

Annons
X
Annons
X

Kuniko Watanabe, dotterdotter, Tomoko Watanabe, dotter, och Teruko Ueno, mamma, som överlevde atombomben.

Foto: Monica Braw Bild 1 av 1

Bild 3 av 3

"Vi visste ingenting om faran med strålning"

Kuniko Watanabe, dotterdotter, Tomoko Watanabe, dotter, och Teruko Ueno, mamma, som överlevde atombomben.
Kuniko Watanabe, dotterdotter, Tomoko Watanabe, dotter, och Teruko Ueno, mamma, som överlevde atombomben. Foto: Monica Braw

Atombomben påverkar inte bara dem som direkt var med om katastrofen 1945 utan också generationerna som kommer efter. När atombombsöverlevaren Teruko Ueno berättar om ”den dagen” får dotterdottern Kuniko Watanabe tårar i ögonen.

– Jag var 15 år gammal och sjuksköterskeelev. De flesta riktiga sjuksköterskor hade skickats till fronten så vi elever fick göra deras arbete. Den morgonen var jag mitt i ett steg när det blixtrade till. Jag vaknade upp under en raserad byggnad. Jag vet inte hur jag tog mig ut. Överallt brann det. Överallt ropade folk på hjälp. Jag såg mina kamrater dö.

Teruko Ueno är 84 år och har smycken med blåa stenar. Munnen med amorbågen är målad röd. Hon gråter medan hon berättar och torkar sina tårar.

Mirakulöst nog klarade hon sig helt oskadd. Ända fram till oktober stannade hon kvar på sjukhuset. De flesta läkare och elever var döda eller sjuka. Hon, tonårsflickan, brände döda och samlade askan i små påsar hon gjort av tyg, som ursprungligen varit till för att skydda röntgenplåtar. Hon skrev namn på påsarna för att ge till de efterlevande.

Alla runtomkring oss var atombombsöverlevare, men vi talade inte om det. De flesta föräldrar berättar inte för sina barn eller ens för sina barnbarn.

– Vi visste ingenting om faran med strålning.

Kuniko Watanabe är 34 år. Hennes kinder blossar av medkänsla. Hon har aldrig hört sin mormor berätta förut.

– Nej, jag har inte frågat. Jag ville inte att hon skulle behöva minnas och bli ledsen.

Kunikos mamma Tomoko Watanabe visste för sin del inte att föräldrarna var atombombsöverlevande förrän hon var tjugo år.

– Alla runtomkring oss var atombombsöverlevare, men vi talade inte om det. De flesta föräldrar berättar inte för sina barn eller ens för sina barnbarn.

Tomoko Watanabe arbetar som fredsaktivist och hjälparbetare, just nu med Nepal.

– Det viktiga för oss i andra och tredje generation är att inte jämt vara rädda och nervösa för att bli sjuka. När mina barn var små gjorde till och med vanligt näsblod att jag oroade mig för att de ärvt några sjukdomar på grund av att morföräldrarna var ”hibakusha”, säger hon.

Men dottern Kuniko ser rentav positivt på att vara tredje generationens överlevande:

– Jag har aldrig känt mig diskriminerad. Min mormor och min mamma är förebilder. De tror på framtiden. Alla överlevare sätter sitt hopp till att de unga, till den tredje generationen som jag tillhör, ska berätta om deras erfarenheter och på det sättet skapa en bättre värld. Denna sommar, 70 år efter atombombningen, ska bli en vändpunkt för mig: att inte bara tänka utan att handla.

Annons
Annons
X
Annons
X