Annons
X
Annons
X
Litteratur
Recension

Iliaden – en cover, Antiken by Night. Sex, droger och dildos i den klassiska och inte så ­klassiska litteraturen samt The Lost Books of the Odyssey Effektiv återvinning av antiken

LITTERÄR SAMPLING. Innan de skrevs ned var de muntliga ­homeriska eposen öppna verk, beredda på angrepp och omvandling. Några nya böcker visar att Odysséen och Iliaden, efter oändliga åter­besök, fortfarande tål att utforskas och användas.

(uppdaterad)

Iliaden – en cover, Antiken by Night. Sex, droger och dildos i den klassiska och inte så ­klassiska litteraturen samt The Lost Books of the Odyssey

Författare
Genre
Prosa
Förlag
174 s. Ruin förlag, 120 s. Glänta produktion och 228 s. Farrar, Straus and Giroux

Hur var det nu? En man återvänder hem efter tio år i krig och lika många till sjöss. Hans hustru har åldrats, gift om sig med en annan, och han hoppas, förtvivlat, att allt han ställs inför är en dröm. Eller var det en dröm – striderna, äventyren? Är det kanske han själv som vankar omkring med grånat skägg och böjd kropp på Ithaka? En tung och saktmodig åldring som endast i myternas och berättelsernas värld, av en slump, fått låna sitt namn åt den mångförslagne hjälten i Troja.

Ja, kanske är inte
Hur var det? den mest akuta frågan att ställa sig om de antikens berättelser som än i dag sipprar in i våra liv, som än i dag bidrar till att forma hur vi ser på oss själva, vad vi gör, vad vi vill och bör göra och vilja. Viktigare och mer lockande är att, som så många gjort under årtusenden, fundera på hur det
är med just vårt förhållande till Odysseus, Penelope, Kassandra och alla andra som från mun till öra till papyrusrulle till bok har färdats genom tid och rum.

Ett sätt att göra slag i saken är att som Zachary Mason gjort i den bok jag nyss parafraserade: att läsa om och fantisera fram alternativa odysséer och iliader inkapslade i den homeriska epiken. Tänk om Penelope gifte om sig? Vad skulle hända om Odysseus flydde slagfältet.

Annons
X

Masons ”The Lost Books of the Odyssey” är bara en av flera nyutkomna romaner på engelska som gjort dessa urberättelser till sin startpunkt. Bland annat har John Banville och David Malouf återvänt till samma plats, för att gräva djupare i den grekiska myten och myllan. Helt nyligen utkom också på svenska en bok som iscensätter samma beprövade vändning. Men på ett mer oväntat och respektlöst sätt.

Dimitrios Iordanoglous ”Iliaden – en cover” är inte direkt något fromt försök att dikta vidare på traditionen, utan snarare en intervention i litteraturhistorien. Okej. Vad händer om vi klipper bort döda punkter i storyn, om skeppskatalog och lite troper och figurer suddas ut? Eller som författaren själv beskriver sin ombyggnation av det homeriska huset i den fingerade intervju som fungerar som förord: ”Jag har /…/ målat om väggarna /…/ Och så har jag kastat ut lite gamla möbler och satt upp en fet parabol, till grannarnas förtret.”

Resultatet har blivit en snabbläst Iliad, där tonvikten ligger på handling, eller, låt säga, action, och där – i linje med parabolen ovan – de stridande lika väl kan dra en Glock som svärd eller spjut. Fortfarande levereras berättelsen i 24 kapitel, men på en effektivt och intensivt doserad prosa istället för hexameter. Och gudarna är kvar i leken, distanserat gestaltade som ett grälsjukt kotteri, där man gärna går bakom ryggen på varandra, men givetvis, i slutänden, sluter upp gentemot människornas öde i det timliga livet.

Stäng

PERFECT WEEKEND – Nyhetsbrevet från SvD Perfect Guide som håller dig uppdaterad på de senaste samtalsämnena inför helgens middagar.

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Om Iordanoglou är storyn trogen – det är uppenbarligen den som är huset – så har eposets språk och bilder omvandlats radikalt. Den upphöjda vrede som brann hos peliden Akilles, och som ger en bakgrund till händelsernas gång, blir här (i viss mening) realistiskt och komiskt degraderad till ett ”psykbryt”. Men: ”Vem var det egentligen som startade beefen? Det var guden Apollon. Han bombade grekerna med stridsgas för att Agamemnon förnedrat en av hans präster: Chryses. Och soldaterna dog och fortsatte dö.”

    På en konceptuell nivå är Iordanaglous
    cover ett intressant försök. Den pekar på hur musik, konst och litteratur idag försöker upprätta andra förhållningssätt till det överdådiga förråd som biblioteket och arkivet i vid bemärkelse erbjuder. Inte allusion, citat och vidarediktning, men appropriering, sampling och omskrivning. Å andra sidan är inte själva läsningen särskilt omvälvande. Ibland är det kul, men framför allt har snitten och omskrivningarna blottlagt vilken våldsam och brutal historia det handlar om. Men det känns kanske inte som en förstasidesnyhet.

    Iordanaglou är, som skarp antikforskare, mycket medveten om vad han sysslar med i sin bok, vilket framkommer med tydlighet i förordet, där han påtalar hur de muntliga homeriska eposen från allra första början varit öppna verk, beredda på angrepp och omvandling, så att säga.

    Än mer vältalig och sinnrik i sitt försvar för en aktiv och aktualiserande omläsning av antiken är Iordanoglou i den essä han nyligen gav ut under titeln ”Antiken by night. Sex droger och dildos i den klassiska och inte så klassiska litteraturen”. Här läser han Sapfo, hellenistiska epigram och historien om Odyssesus resa till lotofagerna, bland annat, med sikte på de tre motiv som identifieras i bokens titel. Latin Kings och annan hip hop samordnas med äldre och yngre forskning kring antikens kultur och konst, och resultatet har en hög grad av energi, fräckhet och idérikedom. Det är en essä i bästa mening, som direkt får en att vilja läsa mer, och läsa om.

    Betydligt mer traditionell i sitt sätt att skriva om de gamla grekerna är Zachary Mason i ”The Lost Books of the Odyssey”, även om han av somliga säkert skulle klassas som ”postmodern” eller liknande. Masons text söker livsluft hos författare som Jorge Luis Borges och Italo Calvino, vilket blir särskilt påtagligt i några av de 44 variationerna.

    Till exempel i den där Agamemnon kallar samman Odysseus, Nestor och Palamedes för att söka rätt på den bok, sedan den mening och sedan det ord som sammanfattar all kunskap i världen. Eller i det kapitel där Odysseus smiter från kriget för att söka sin lycka som bard i rikets utkanter och i poesins form skapa de myter om honom själv som traderats. Eller i den märkliga litteraturhistoriska fiktion (min favorit), där Iliadens ursprungspåras till i en gammal handbok i schack.

    Samtidigt tenderar historierna i Masons bok att glida ihop, och ibland går det på tomgång. Dessutom – från en svensk horisont är det svårt att inte associera till Willy Kyrklunds resor i antiken i böcker som ”Elpenor” och ”Polyfem förvandlad”. Och till denna briljans har Mason långt i sin – de måste understrykas – debutbok. Men han bekräftar trots allt att de ord vi brukar tillskriva en gestalt kallad Homeros fortfarande, efter oändliga återbesök, tål att utforskas och användas. Det gör även Dimitrios Iordanoglou. Han visar dessutom att redskapen för att göra det är fler än vad vi kanske trott.

    Annons
    Annons
    X
    Annons
    X
    Annons
    X