Recension

TinariwenEffektfull nomadmusik

Under strecket
Publicerad
Annons

Situationen i Mali är spänd, informerar konferencieren. Bandmedlemmarna känner sig låga får vi veta.
Tinariwen är ett band som bygger på politiska ställningstaganden för tuaregernas rättigheter att röra sig fritt som det nomadfolk de är. Så det är allvarligt.
De träffades i exil i militärläger i Libyen och Algeriet och bildade gruppen 1992. De spelade till en början på enkla hemmagjorda akustiska gitarrer som senare byttes ut mot elgitarrer. När freden kom till södra Mali 1996, efter många års stridigheter, bestämde sig bandet för att helt satsa på musiken. De rebelliska texterna och musikstilen baserad på enkla repetitiva figurer moderniserad med elgitarrer, blev briljant musik som nu nått hela världen.
När Alhousseïni Abdoulahi hälsar ”welcome to the desert” för tredje gången har den transaktiga musikens intensitet stegvis ökat och envist trängt in under huden, ut i blodomloppet. Låtarna är långa och sega i positiv mening. Man sugs in i de funkiga
elbasfigurerna, taktfasta rytmer, effektfullt handklapp och rivigt klingande gitarrer och sång. Inga hårt utsvävande solon förutom en och annan böljande dans som fungerar som kryddning.

Annars maler det på. Det är fascinerande hur effektfullt det enkla, minimalistiska är i tuaregernas nomadmusik och hur gitarrerna gör den så fräscht spännande. Den bluesiga gitarrstilen påminner om de egensinniga gitarristerna Ali Farka Touré och Boubacar Traoré som säkerligen inspirerat.

Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons