Recension

Vänaste landEdwardson tänjer på deckarprosan

Under strecket
Publicerad
Annons

Hos många av våra populäraste serier av deckare ligger en inte obetydlig del av läsglädjen i den successiva fördjupningen av återkommande gestalter. Vad har hänt med Wallander sen förra boken? Hur går det egentligen för Van Veeteren i den nya tillvaron som pensionär och ägare av ett antikvariat? Ett sådant läsarintresse kan tyckas trivialt. I själva verket är det ett exempel på ett gammalt författartrick som givetvis har kommersiella, men också existentiella, förklaringar. Genom följetonger eller romansviter, ofta med påpassliga cliffhangers i slutet av en del, kan den nyfikne läsaren förmås att inhandla senaste nytt om romanhjälten ifråga.
Men greppet syftar också, och framför allt, till att framkalla en känsla av kontinuitet och samhörighet mellan den verkliga världen och den fiktiva. Wallander har - liksom läsaren - åldrats sedan senaste boken, gjort nya erfarenheter, förändrats. Precis som i tv-såpans värld, som drivit greppet till sin absurda
spets, kan de fiktiva personerna nästan kännas som våra vänner.

Annons

Mindre vanligt, åtminstone inom den svenska kriminalfiktionen, är att greppet med igenkänning och återseendets glädje kombineras med sin motsats, distansering och främmandegöring. När vi nu med Vänaste land kan räkna till nummer åtta i Åke Edwardssons romanserie om kriminalaren Erik Winter är det ställt utom allt tvivel att just denna svårförenliga ekvation är en del av författarens projekt.
I de senaste romanerna har denna strävan framför allt märkts på den litterära formens nivå. Romanfigurerna och världarna de rör sig i är lätt igenkännliga. Men läsaren tvingas, både i ”Segel av sten” från 2002 och fjolårets ”Rum nummer 10”, gång på gång stanna upp i det annars väloljade intrigmaskineriet för att viga sin uppmärksamhet åt själva språket. Det är där en väsentlig del av spänningen utspelar sig; i egendomliga upprepningar och dubbleringar; i små men avgörande stilistiska och grammatiska förskjutningar. Edwardson har helt enkelt bestämt sig
för att försöka tänja på den svenska deckarens blanka normalprosa. Det är berömvärt.

Annons
Annons
Annons