Annons
X
Annons
X
Konst
Recension

Den vita vägen : en berättelse om porslinets historia och själ Edmund de Waal får dig att se på porslin med nya ögon

Efter ett besök i Edmund de Waals ateljé ser Anna Nittve på porslin på ett nytt sätt. Den engelske keramikern och författaren är dubbelt Stockholmsaktuell med en stor utställning på Artipelag och en ny bok.

Edmund de Waal presenterar sin utställning på Artipelag.
Edmund de Waal presenterar sin utställning på Artipelag. Foto: Samuel Lind/Artipelag

Den vita vägen : en berättelse om porslinets historia och själ

Författare
Genre
Sakprosa
Förlag
Brombergs
ISBN
9789173377935

Översättning: Peter Samuelsson 400 sidor

Jag skulle kunna nöja mig med att bara njuta av skönheten i Edmund de Waals konst. Det skulle kunna vara fullt tillräckligt att bara betrakta hur de vackra porslinskärlen har arrangerats i enkla minimalistiska strukturer i Artipelags salar. Det skulle kunna räcka att uppleva rytmen i kompositionerna, ljusets speglingar i kärlen, skuggorna och mellanrummen. Men det finns mycket mer att hämta i dessa verk. I hans böcker hittar man ledtrådar.

För engelsmannen Edmund de Waal (född 1964) är de vita porslinskärlen starkt laddade objekt, som bär på en tusenårig historia. I boken Den vita vägen, som just kommit ut på svenska, berättar han den fascinerande historien om porslinet.

Faktum är att man inte behöver vara särskilt intresserad av porslin för att läsa boken. Edmund de Waals skildring av dess historia är en vindlande resa bakåt i tiden och en berättelse om makt, härskare och förtryck. Men också om sökande efter skönhet och om de drivkrafter som får människor att uppslukas av experimentlusta i viljan att lösa en gåta. I Kina har porslin tillverkats sedan 1000-talet. I Europa var det först år 1708 som en matematiker och filosof tillsammans med en ung alkemist knäckte koden för hur vitt porslin kunde framställas.

Annons
X
Att Edmund de Waal känner stark samhörighet med de amerikanska minimalisterna blir mycket i hans utställning på Artipelag. Foto: Artipelag

I boken följer Edmund de Waal ett antal trådar där den ena leder till den andra. Han berättar om extrema äventyr och ansträngningar som har gjorts under århundradena för att skapa porslin. Skildringarna vävs samman med världshistorien. Vi får göra sällskap med honom på resor till Asien, till Amerika och genom Europa. Vi är med honom ner i lerbergen i Jingdezhen, i dammiga gamla arkiv i Cornwall och i Dachau där vitt porslin, som ansågs förkroppsliga den tyska själen, tillverkades i koncentrationslägret på Himmlers begäran. Berättelsen är spännande, överraskande och skakande.

Texten har en melodisk rytm, som pendlar mellan att vara sakligt berättande och poetisk. Nyktra reflektioner varvas med inträngande skildringar av personer som varit del av porslinets historia. När han ibland ger oss glimtar från sitt eget arbete med leran görs det med stillsam humor och självdistans.

Boken är fylld av fakta. Det finns stunder då jag önskar att han hade kortat ner vissa delar. Men Edmund de Waal drivs av sin stora passion för porslin och det är den som han generöst delar med sig av. Det är detta som är bokens själ. Själv har jag inte bara blivit berikad utan inser också att jag för alltid kommer att se på porslin med nya ögon.

Stäng

KULTURCHEFENS NYHETSBREV – veckans viktigaste kulturtexter direkt i mejlkorgen

    Anmäl dig här kundservice.svd.se
    Foto: Samuel Lind/Artipelag

    När jag i höstas besökte Edmund de Waal i hans eteljé i ett gammalt fabrikshus i södra London talade vi om hur hans skrivande, hans arbete med keramiken och konsten bildar en helhet. Detta avspeglas i hur han har inrättat sin studio. I ett litet rum en trappa upp i ena änden av den stiligt avskalade och ljusa studion finns en drejskiva. Över den sitter han dubbelvikt. I motsatt ände av studion leder en trappa upp till det rum där han drar sig undan för att skriva sina böcker. Det är i det stora utrymmet i gatuplanet som de båda rummen – och skrivandet och keramiken – möts. Det är där han skapar sina konstverk genom att efter noggrant avvägande låta kärlen få sin plats i enkla strukturer som kan påminna om hyllor.

    Edmund de Waal började dreja redan som barn och har sedan dess utforskat keramiken ur alla dess aspekter. Han är en auktoritet inom ämnet – inte bara utifrån det han själv skapar ur leran utan även i vetenskaps- och museisammanhang.

    Efter alla år vid drejskivan håller han fast vid det enkla kärlet, som till sin form och funktion är rotad i civilisationens ursprung. Han ger varje kärl sin prägel genom att ge den fortfarande våta leran en liten knuff eller låta stämpeln få sjunka in så att en viss skevhet uppstår.

    Edmund de Waal, ”Another hommage to the square”, 2017. Foto: Mike Bruce/Artipelag

    Vid mitt besök fanns där även ett embryo till en serie helt nya verk, som nu visas på Artipelag. Här har alabaster placerats sida vid sida med porslinet. Först när jag läser ”Den vita vägen” får jag lära mig att denna lätt transparenta sten användes vid porslinsexperiment i Europa på 1700-talet.

    Alla som har läst Edmund de Waals förra bok med titeln ”Haren med bärnstensögon” känner till hans intresse för samlandet som fenomen. När han berättar sin egen dramatiska familjehistoria kretsar den kring skapandet och förlusterna av samlingar. I boken beskrivs också de vitrinskåp som samlingarna förvarades i. Det är lätt att dra paralleller till hans konst där han ju samlar objekt i strukturer. När jag försiktigt antyder detta under mitt besök förklarar han att han tänker sig konstverken som pappersark fyllda med skrivtecken. Och visst känner jag igen rytmen från hans texter i konstverken, liksom närheten till poesi och klassisk musik.

    Edmund de Waal känner stark samhörighet med de amerikanska minimalisterna. Han delar deras vurm för strukturer och repetition. När han placerar sina egna, av historien laddade kärl, i konstruktioner som påminner om minimalistiska konstverk från 70-talet kopplar han vår egen tid till den förgångna. Det är en unik metod som ger hisnande perspektiv.

    Giorgio Morandi, Stilleben, 1956. Foto: Sergio Buono/Artipelag

    Som sin medutställare på Artipelag har Edmund de Waal valt den italienske målaren Giorgio Morandi (1890 – 1964). Han är känd för sina poetiska, kontemplativa stilleben i känsliga, jordnära färger. Morandi strävade efter att göra tidlösa och arketypiska målningar. Han skapade kompositioner utifrån flaskor, burkar, kannor och annat som fanns nära till hands. Konsten att skapa volym, tyngd och ljus i sina målningar hade han lärt av de italienska renässansmästarna. Men han kände också samhörighet med de samtida konstnärer som arbetade kubistiskt.

    Morandi levde ett stilla och tillbakadraget liv i Bologna. Han målade sina stilleben i ett kombinerat sov- och arbetsrum i familjens lägenhet som han delade med sina tre systrar. Trots detta blev han tidigt en välkänd och hyllad konstnär.

    När Artipelag nu visar ett femtiotal av Morandis verk är det första gången som denne fascinerande konstnär presenteras i stor skala i Skandinavien.

    Annons

    Edmund de Waal presenterar sin utställning på Artipelag.

    Foto: Samuel Lind/Artipelag Bild 1 av 5

    Att Edmund de Waal känner stark samhörighet med de amerikanska minimalisterna blir mycket i hans utställning på Artipelag.

    Foto: Artipelag Bild 2 av 5
    Foto: Samuel Lind/Artipelag Bild 3 av 5

    Edmund de Waal, ”Another hommage to the square”, 2017.

    Foto: Mike Bruce/Artipelag Bild 4 av 5

    Giorgio Morandi, Stilleben, 1956.

    Foto: Sergio Buono/Artipelag Bild 5 av 5
    Annons
    X
    Annons
    X