Århundradets kärlekskrigEbba Witt-Brattström skriver sig fri

Ebba Witt-Brattström.
Ebba Witt-Brattström. Foto: Magnus Hjalmarson Neideman

Språket är tidvis lysande och formuleringarna roliga, å andra sidan blir det ibland slentrianmässigt och ältande. Men Ebba Witt-Brattströms romandebut gör vad den ska: får en att reflektera över hat, kärlek och liv, skriver Jenny Maria Nilsson.

Under strecket
Uppdaterad
Publicerad
Annons

De senaste åren har jag recenserat flera av Ebba Witt-Brattströms böcker, samtliga recensioner har varit dåliga och ett under ska nu till för att denna inte blir den sämsta hittills. En text skrev jag på rimmad vers, men min begåvning räckte inte till – och det gör, på sätt och vis, inte heller Witt-Brattströms. ”Århundradets kärlekskrig” är en hommage, en uppföljare, en parafras, en kommentar, till Märta Tikkanens versroman ”Århundradets kärlekssaga” från 1978, och Tikkanens diktbok är ur ett litterärt perspektiv bättre än Witt-Brattströms.

Och så börjar det: Vad är det ens att skriva, att Tikkanen är skickligare? Vem bryr sig när innehållet är eld, storm och obönhörlig svärta. Det som klyver själen, som Ingmar Bergman formulerade det, och han visste en del om dåligheter: en man och en kvinna som i bottenlöst hat förvandlar varandras tillvaro till helveten. Jag får inte grepp om Witt-Brattström. Formulerar jag beundran för ursinnet som litteraturprofessorn visar i kampen mot halvbildningen och för kvinnliga författare så kommer jag på att jag berörs illa av det när det resulterar i yvigt psykologiserande kring paret Knausgård. Skriver jag om det, så minns jag genast hennes kompetens och oräddhet.

Annons
Annons
Annons