Annons
X
Annons
X

Earth Hour – ett orkestrerat elavbrott

Att frivilligt låta bli att använda el i en timme i kväll – ökar det förståelsen för hur elberoende vi är? Verkligt allvarliga elavbrott beskrivs i en ny bok som sociala experiment, där människor antingen roffar åt sig i mörkret eller hjälps åt att dirigera trafiken.

UNDER STRECKET

Dan efter annandag jul 1983. Regionchefen för Vattenfall Mellansverige har på lunchen åkt in till centrala Stockholm för att köpa en silverbröllopspresent till sin fru. Hos juveleraren på Biblioteksgatan står han och väljer bland butikens digra sortiment, när plötsligt ljuset i montrarna släcks och entrédörrarna låses bakom honom. Som ansvarig för elförsörjningen i stockholmsområdet är detta oroväckande. Särskilt eftersom strömmen inte återkommer, och de omkringliggande husen tycks ha samma problem. Han måste omedelbart ta sig ut till kontrollrummet i Råcksta, här gör han ingen som helst nytta.

På butikens baksida finns en öppen dörr och han tar sig upp till vindsplanet, över till nästa trapphus, nedför trapporna och ut på gatan. Folk strömmar upp ur tunnelbanan som har börjat evakueras. Trafiken är i kaos sedan trafikljusen gett upp och alla bussar står stilla. Från en telefonkiosk får han tag i ”grabbarna ute i kontrollrummet” som efter många om och men lyckas hämta upp och ta med honom ut till Råcksta. Väl därute inser de att inte bara stockholmsregionen drabbats. Hela Sverige söder om Dalälven är mörklagt.

Regionchefen och hans kollegor börjar improvisera; det finns inget regelverk för att hantera en sådan här situation. I takt med att aggregat i elsystemet åter startas, tilldelas stockholmsregionen ett visst antal megawatt som successivt kan portioneras ut: ”Jaha, nu har Järfälla fått ström i en timme, då slår vi ut dem och kopplar in Danderyd istället”. I kontrollrum runtom i Sverige pågick liknande improviserade processer tills det att försörjningen kunde säkras helt. De hårdast drabbade delarna i sydöstra Götaland hade då varit utan ström i mer än fem timmar, kostnaderna blev förstås enorma.

Annons
X

**Elavbrottet den 27 december **1983 är alltjämt det största som inträffat i Sverige i modern tid. Vare sig förr eller senare har så många svenska hushåll varit utan ström på grund av ett inneboende systemfel. Olycksorsaken var en frånskiljare i en transformatorstation i Hamra utanför Enköping som havererade på ett så olyckligt sätt att hela stationen kortslöts. Eftersom en av två reaktorer i Oskarshamns kärnkraftverk vid tillfället hade tagits ur drift, klarade inte nätet de ytterligare påfrestningar som frånfallet i Hamra innebar. Nätet delades i två delar, en strömsatt nordlig del och en strömlös sydlig del från Dalälven och nedåt. Avbrottet drabbade 65 procent av de svenska elleveranserna, och varade i genomsnitt i två och en halv timme.

Efter alla omfattande elavbrott uppstår möjlighetsfönster. Inte bara för omedel- bara improvisationer i kontrollrummet utan även på längre sikt. Systemsäkerheten ägnas under de två, tre nästföljande åren ett helt annat intresse från allmänheten och utsätts för påtryckningar i de mediala och politiska sfärerna. Elavbrott har sedan slutet av 1970-talet varit ”oacceptabla” från politiskt håll, åtminstone då de precis har inträffat, och åtgärderna blir både hårda och mer robusta systemlösningar och mjuka förändringar i krishanteringen. En systemteknisk följd av avbrottet 1983 står alltjämt kvar i form av den högspänningsledning som man ser från pendeltåget mellan Uppsala och Stockholm.

Men elavbrott sätter också mentala spår hos befolkningen. Frågar du några som var med när avbrottet inträffade 1983, minns de säkert var de var – oavsett om de fastnade i en hiss, körde bil in i Motala där inga trafikljus fungerade, eller fick handdiska på sjukhuset eftersom elen från backup-systemet behövdes för att säkra operationssalarnas strömförsörjning.

**Teknik- och vetenskapshistorikern **David Nye beskriver i boken When the lights went out: Blackouts in America (MIT Press, 304 s.) elavbrott som att låta befolkningen gå in i ett beckmörkt rum. Väl där inne reagerar folk beroende på hur de tror att rummet ser ut. Ett storskaligt socialt experiment äger rum i ett glapp i vår annars systemuppburna verklighet. Vissa ser det som ett nytt sätt att umgås, andra reagerar klaustrofobiskt och överskrider socialt accepterade gränser. Att reaktionerna beror av sammanhanget visar Nye genom att jämföra New York-bors beteenden vid de stora avbrott som drabbade staden 1965, 1977 och 2003. Det mörka rummet ser vid de tre tillfällena nästan likadant ut, men människors uppfattningar om det varierar stort.

Avbrottet i New York 1965 präglades av en känsla av att befolkningen drabbades tillsammans. De samlades på gator och torg, beställde in en runda till på barerna samtidigt som kriminaliteten sjönk under de upp till 13 strömlösa timmar som avbrottet varade. Stadens ekonomi var robust och amerikanernas inställning generellt sett positiv; Vietnamkriget stod exempelvis ännu för dörren. Tolv år senare var förutsättningarna radikalt annorlunda. Jobbtillfällen hade flyttat ut ur New York som drevs med stora budgetunderskott och hade tvingats avskeda poliser och brandmän för att und-vika ekonomisk kollaps. Därtill hade energipriserna skjutit i höjden vilket skapade stort missnöje, inte minst gentemot kraftbolagen. När ljuset slocknade blev det inte karneval som 1965 utan katastrof, och många tog tillfället i akt att roffa åt sig det de kunde. Avbrottet erbjöd möjligheten att skaffa mat och kapitalvaror samtidigt som bränder orsakade av kortslutningar härjade när brandkårens resurser inte räckte till och poliskåren hade påtagliga svårigheter att hantera den panikslagna allmänheten.

**Sociologer drog **efter elavbrottet 1977 slutsatsen att detta upprorstillstånd var normalt i ett gravt elberoende samhälle, vilket David Nye menar gällde för sant till dess att 2003 års avbrott kunde läggas till raden av jäm- förelser. Då var New Yorks ekonomi återigen stark och folk i utsatta områden hade fått sina bostäder renoverade. Så snart det stod klart att avbrottet inte berodde på en terroristattack slängde affärsmän av sig kavajerna och började dirigera trafiken, folk släpade ut batteridrivna bergsprängare på trottoarerna och beställde in mer efterrätt. Scenariot påminde långt mer om 1965 än om 1977.

Enligt Nye finns det ingen entydig karaktäristik över hur människor reagerar på elavbrott; beroende på sammanhanget kan de lika gärna börja slåss som de kan bli vänner för livet. Som regel tenderar de dock att göra detta utomhus. När tillgången på el är säkrad nöjer sig folk med en tillvaro framför datorn eller tv-apparaten, men så snart strömmen går söker man sig ut i trapphallen eller på gården för att undersöka om grannen också har drabbats. Nye beskriver detta tillstånd som en glimt av en för-elektrifierad tid av mer intim gemenskap, och en påminnelse om hur elberoende samhället blivit under 1900-talet.

Precis som i Sverige fördubblades elkonsumtionen i USA ungefär vart tolfte år under stora delar av förra seklet, och ett amerikanskt hushåll använder nu mer elektricitet på en månad än vad mor- och farföräldragenerationen gjorde på ett helt år. Elektrifieringen har därmed kopplats samman med ett ökat samhälleligt välstånd, vilket även smittat av sig språkligt när vi metaforiskt ”laddar batterierna”, låter glödlampor illustrera när någon får en bra idé i tecknade serier, samtidigt som ”kortslutning” har en tydligt negativ överförd betydelse.

I takt med att elen möjliggjorde alltifrån hörapparater och pacemakers till satelliter och IT-samhället, kom allt färre att minnas en tid då mörkret inverkade på hur och när vardagssysslor kunde utföras och hur vi rörde oss i möblerade rum. Det ökade beroendet medförde ett behov av mer regelbundna leveranser och vice versa, vilket gjorde att elavbrott successivt fick allt större konsekvenser; ju vanare man är vid att strömmen går, desto bättre förmår man hantera när den gör det.

**David Nyes historieskrivning **är fast förankrad i den teoribildning som teknikhistorikern Thomas Hughes är upphovsman till kring hur stora tekniska system påverkar och påverkas av de samhällen de etableras i. Nyes mest betydande förtjänst är den socialhistoriska dimension han tillför denna forskning. Istället för att låsa sig vid produktionsapparatens utvecklingsfaser intresserar han sig för användarperspektivet; ”Electrifying America – Social Meanings of a New Technology, 1880–1940” kan exempelvis läsas som socialhistorisk pendang till Hughes klassiker ”Networks of power”. I ”When the lights went out” (1983) löser Nye det historiemetodologiska problem det innebär att beskriva en systemteknisk mognadsfas som karaktäriseras av att folk köper fler glödlampor och skaffar luftkonditionering, genom att fokusera på elavbrott.

Historieforskningen kring denna mognadsfas har i Europa adresserats av det internationella forskarteamet Eurocrit som studerar den europeiska utvecklingen av kritiska infrastrukturer. När det kommer till elsystemet ligger deras tonvikt på hur integration, både horisontellt (genom att systemet utvidgats till fler länder) och vertikalt (genom överlagring av IT-teknik), skapat utökade möjligheter till samarbete och mer effektivt utnyttjande av kraftsystemet, men samtidigt gett upphov till nya kombinationer av systemfel som drabbar allt större områden. Det är därmed ingen slump att denna ”upplysta” del av världen går mot en framtid med ”färre men värre” elavbrott, vilket beror på den ökade komplexiteten i nätet men också att mängden el som körs i systemen blivit mycket större sedan de avreglerats, vilket sliter på nät som byggdes för att hantera en helt annan situation.

När Thomas Edison dog 1931, föreslog den dåvarande amerikanske presidenten Herbert Hoover att hela landet skulle släcka lyset för att hedra vetenskapsmannen som uppfunnit glödlampan och lagt grunden till ett nationellt elsystem. En mörk timme kändes mer passande än en vanlig tyst minut. Hoover bad alla stora strömproducenter att stänga av sina anläggningar, vilket han så klart snabbt fick ta tillbaka. Elsystemet var vare sig då eller, för den delen, nu något som går att slå av så som man slår av hushållselen i proppskåpet. Istället för en nationell manifestation fick det räcka med att ikonbyggnader och erkänt elintensiva platser som Times Square i New York släckte lyset.

Denna orkestrerade nedsläckning beskriver David Nye som en tematisk föregångare till dagens Earth Hour, en global klimataktion spridd i 88 länder. Genom att släcka lyset visar vi vårt ”stöd för klimatet ochuppmanar samtidigt världensmakt- havare att agera i klimatfrågan” som det heter på hemsidan, samtidigt som vi sparar ett antal kilowattimmars elförbrukning.

I Sverige finns liknande föregångare i de elransoneringar som var vanliga då torra år orsakade elbrist på den tiden då vi så gott som uteslutande använde vattenkraft för att producera el. Senaste gången det hände, våren 1970, direktsände tv-profilen Bengt Feldreich från Vattenfalls kontrollrum på bästa sändningstid för att få folk att minska sin elförbrukning. Kan vi här ana fröet till en klimatgala för vår tid?

Den tyske kulturhistorikern Wolfgang Schivelbusch beskriver anledningen till att vi gärna går med på att släcka lyset och istället ”lighta lite candles och gör’e lite cosy”, som en önskan att frigöra oss från vår vardagsadministrerade tid, och hänge oss åt de förstärkta sensationer som våra andra sinnen erbjuder när vi inte längre kan se. Earth Hour innebär därmed en insats för klimatet men, menar David Nye, också ett tillfälle att skapa ett eget möjlighetsfönster och ta del av ett samhälle som när lyset är släckt låter, luktar, känns och smakar annorlunda.
 

Björn Berglund
är doktorand i industriell miljöteknik vid Linköpings universitet.

Annons
Annons
X
Annons
X
Annons
X