Recension

Den svarta väggenDystopisk vision som utmanar Sverigebilden

Under strecket
Publicerad
Annons

Man kanske ska ha badat på den vita stranden norr om Sandhammaren för att vara mottaglig för den smygande chockverkan när berättaren i Carl-Henning Wijkmarks Den svarta väggen stiger iland där och hittar en utbränd bunker och ett vindskydd som någon byggt med en toalettstol som sittplats. Det är efter katastrofen. Det är skådeplatsen för en hel modern genre, från Mad Max-filmer till litterära mästerverk som Russell Hobans ”Riddley Walker”, där civilisationen ligger i grus och aska medan replikanter och terminatorer smyger bland ruinerna.

Fast Carl-Henning Wijkmark är en för säker konstnär för att inlåta sig med mutanter. Han arbetar med små medel. Hans dystopi är stillsamt och gentlemannamässigt melankolisk, en Philip K Dick-värld befolkad av Hjalmar Söderberg-gestalter. Hans katastrof är någonting smygande och försåtligt och hans Sverige år 2009 är Sverige i dag med små och suggestiva förskjutningar - grupper av människor som går omkring med masker på gatorna (Pluto och Ronald McDonald), hemliga tbc-kliniker i de småländska skogarna, den vita skylten med kyrilliska bokstäver (BELAJA SMERT, ”Den vita döden”) som oförklarligt dyker upp mitt i tv:s ”Såptoppen”.

Annons
Annons
Annons