Dyrgripar och skandaler i svensk scenografihistoria

I dag går ridån upp för utställningen Scenbyte på Kulturhuset. Galleriet på femte våningen blir ett enda stort scenrum, där svensk scenografi genom mer än hundra år står i strålkastarljuset.

Under strecket
Publicerad
Annons

Scenografen och kostymtecknaren Mathias Clason och utställningsproducenten Erika Aronowitsch från Kulturhuset hänger skisser och flyttar modeller in i det sista inför premiären.
23 svenska scenografer är representerade, och en stor fond av Marie Louise Ekman är det första som möter besökaren: ett pastoralt landskap med kvinnliga former från Mats Eks Giselle.

Många av scenograferna har själva gjort en stor personlig insats med utställningen, berättar Mathias Clason som är ansvarig för urvalet. Bland dem finns Charles Koroly som har gjort en installation av sitt vindskontor, belamrat med kostymer och skisser. Ulla Kassius ställer ut klaustrofobiska scenbilder och täcker av bord med fotografier av skådespelare med och utan kostym. Peter Lundqvist har minutiöst återskapat Prinsessdramer från Teater Galeasen med sin slitna köksinteriör och rosor i hundratal.
Väldiga fonder är det som syns bäst i Kulturhusets nya teatervärld. En är nymålad efter en skiss av Isaac Grünewald. Den hör till Saint-Saëns Simson
och Delila, som gjorde skandalsuccé på Operan från 1921 (damerna hade kroppsstrumpor). Den spelades i samma dekor ända in på 50-talet.
Utställningens dyrgrip är en enorm målning av Marcus Larsson, stor som en trerumslägenhet, med meterhöga, förvridna Larsson-tallar. Den är en fond som hör till Majdagar, en pjäs som spelades vid Karl XV:s kröning 1860 på Mindre teatern vid Trädgårdsgatan. Larsson har egenhändigt målat den - han var känd för sin förmåga att måla snabbt.

Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons