Annons
X
Annons
X
Musik
Recension

Bob Dylan Nu behöver Dylan pausa ”The never ending tour”

Det bidde ingen Nobelföreläsning. Bob Dylan var lika gåtfullt tyst som vanligt när han inledde sin Europaturné på Stockholm Waterfront. Konserten får godkänt, men Dan Backman önskar sig en förändring till nästa gång.

Bild från en Bob Dylan-konsert i Frankrike.
Bild från en Bob Dylan-konsert i Frankrike. Foto: David Vincent/AP
Dylans Nobelpris

Bob Dylan

Genre
Konsert
Var
Stockholm Waterfront

Nej, det blev ingen Nobelföreläsning. Ingen hade väl väntat sig det heller. Möjligen en liten kommentar. Eller ett tack.

Men icke. Dylan hade inget att säga vare sig om Svenska Akademien eller litteraturpriset. Inte heller något om sångerna, det har han ju aldrig. Han framför sin musik, det får räcka.

Dylans förlåtande och alltid lika överseende hardcore-fans kan ju fortsätta hävda att det är härligt med någon som vägrar att rätta in sig i ledet, och bara undantagsvis ger sig in i det sociala spel vi andra ägnar oss åt. Det är lätt att instämma i detta, men samtidigt kan man tycka att det är ganska ocharmigt att spela svårfångad men ändå låta marknadsföringsmänniskorna skryta om priset på hemsidan.

Annons
X

Konserten i Stockholm är den första sedan 23 november förra året. Dylan har som bekant varit ute på en ”never ending tour” sedan 1988 så nu går den 75-åriga legenden in på sitt trettionde år. Det är tredje gången han spelar på Stockholm Waterfront, han var här 2013 och 2015, och det är bara att hoppas att han aldrig någonsin återvänder till de stora isladorna.

Det är ju så här man ska se och höra en artist som Bob Dylan. På ganska nära håll och med bra ljud var man än sitter.

Bandet är ungefär detsamma som vid tidigare besök och Dylan bär samma knasiga kostym och hatt som han gjort så länge jag kan minnas nu. Men denna gång blir det ett sammanhängande set utan paus. Det är bra.

Stäng

KULTURCHEFENS NYHETSBREV – veckans viktigaste kulturtexter direkt i mejlkorgen

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Musiken pågår hela tiden. Mellan låtarna stökas det och bökas det, det är som om varje ny sång ska utkristalliseras ur ett stilla kaos. Dylan kanske tar en klunk ur en mugg och förflyttar sig stelt från flygeln, modell mindre, till någon av de fyra mikrofoner som finns på scen. Varför det är fyra stycken tillhör de där mysterierna som alltid omgärdat honom. Han använder ju ändå bara en av dem.

    Dylan har fler låtar än de flesta att välja bland men ändå är låtlistan ganska lik den som han avslutade USA-turnén med i november.

    Gamla godingar som ”Don't think twice, it's all right” och ”Tangled up in blue” blandas med senare låtar som ”Duquesne whistle” och ”High water (for Charley Patton)”. Naturligtvis strösslar han in några av de 52 jazzstandards han spelat in på sina tre senaste album. Den härligt sentimentala ”I could have told you” (den enda från det precis utgivna albumet ”Triplicate”) blir till en vilsam höjdpunkt med Donnie Herrons smäktande pedal steel.

    Det lustiga är att det knappt märks när han växlar mellan covers och det egna materialet. Han sjunger dem lite snyggare, kraxar mindre, men allt är stöpt i samma lätt stuffande och kärvt sentimentala form. Det är på gott och ont: folkrocken, countryn och jazzen blir till en dylanskt välsmakande americana-kaka som bara just dessa kostymklädda herrar kan bjuda på. Baksidan är att allt låter nästan likadant.

    Jo, nog är det en helt godkänd konsert. Rösten har varit i sämre form och han är en pigg pianist denna kväll. Han spelar till och med lite munspel, i ”Tangled up in blue”. Då blir det applåder.

    Alla gör sitt jobb: det godmodiga gubbgunget sitter skönt och gitarristen Charlie Sexton gör, som vanligt, delikata inpass. Men ändå, käre herr Nobel- och Polarpristagare: ursäkta, till nästa gång vill vi se en förändring, det håller inte att köra i samma gamla hjulspår år efter år.

    Ta en riktigt lång semester, skriv nya låtar, köp en ny garderob.

    Eller skaffa er ett nytt band. Det är inget fel på vare sig Stu Kimball, Donnie Herron, Charlie Sexton, Tony Garnier eller George Recile, men ni har blivit så samspelta att gnistan nästan försvunnit.

    Absolut, jag håller med, Bob Dylan är ett härligt oförutsägbart geni, det vet vi sedan urminnes tider, men den vördnad och uppmärksamhet han får idag är orimlig. Hans bästa tid är ju knappast nu.

    Annons

    Bild från en Bob Dylan-konsert i Frankrike.

    Foto: David Vincent/AP Bild 1 av 1
    Annons
    X
    Annons
    X