X
Annons
X

Dumbo ”Dumbo” visar Burtons mest fantasitänjande läge

”Dumbo är ett alldeles bedårande låtsasdjur med sina sorgsna ögon och mjuka öron”, skriver SvD:s Anna Hellsten. Foto: Disney

Tim Burtons ”Dumbo” rymmer både sprak och sentimentalitet – och väver smart in modern djurrättstematik i berättelsen. Men de mänskliga rollfigurerna hade behövt mer djup.

I en intervju med tidningen Indiewire kallade Tim Burton sig själv för Disneys ”slightly accepted weirdo”: Disneys huskuf, ungefär, den som också förvaltat de lite mindre spikraka sagorna. Att just han satts att modernisera sagan om elefanten Dumbo var med andra ord självklart, givet att man accepterar den konstiga premissen att en elefantbebis med överdimensionerade öron skulle vara något annat än jättegullig.

Till skillnad från nyinspelningarna av ”Askungen” och ”Skönheten och odjuret” har Burton inte brytt sig så mycket om originalet – 1941 års ”Dumbo” var en lågbudgetproduktion för att hantera utgifterna bolaget haft med halvfloppen ”Fantasia”. Burtons ”Dumbo” är däremot en lång lyxfest med endast svaga kopplingar till förlagan, utöver cirkusmiljön och flygförmågan. För inga av djuren pratar, musen Timothy har  bara en cameo och så har man skrivit in ett kapitalistsvin och en krigstraumatiserad cirkusfamilj – inledningsvis känns det mer som snyftdramat ”Water for elephants” än en Disneyrulle.

Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X