X
Annons
X

Drottning Kristina av Arkadien

Drottning Kristinas litterära verksamhet i Italien har hittills getts en undanskymd plats i de biografier som skrivits om den svenska drottningen i exilen. De ­senaste årens italienska arkivstudier har ändå visat på en mängd nya aspekter kring hennes engagemang för poeter, konstnärer, musiker och teaterscener. I Stefano Fogelberg Rotas läsvärda avhandling i ­litteraturvetenskap, Poesins drottning. Christina av Sverige och de italienska akademierna (Nordic Academic Press, 400 s), blir hennes mecenatskap för en rad italienska poeter för första gången mer allsidigt belyst. Poeterna i hennes krets ställdes inför uppgiften att motivera den självbild av storhet som Kristina ofta framställde i sina egna texter. Central för dessa italienska diktargruppers framträdanden blev den på 1600-talet inflytelserika arkadiska myten. Det arkadiska temat har sitt ursprung i ­antikens poetiska vision om pastorala landskap och lantliga idyller där människan blir synlig mot bakgrund av sin hjordinstinkt. Temat fördjupades av poeterna, herdarna och pastorerna i den poetiskt dramatiserade Accademia dell’Arcadia som grundades i Rom 1690, året efter Kristinas död. Poeterna i arkadiernas krets höll till en början möten i den före detta drottningens trädgård bakom Palazzo Riario, hennes romerska palats. De kände till att ett flertal poeter tidigare fått del av hennes inspirerande närvaro och rika resurser. De valde därför Kristina, efter hennes död, som symboliskt överhuvud för sina akademiska möten, arrangerade som en fortsättning på hennes egen kungliga akademi som under många år hade samlats i stora salen i hennes palats. Redan i Amaranterorden under Stockholmstiden utvecklade Kristina en herderomantik kring det gudomliga i naturen. Amaranterorden höll 1653 invigningsfest på Jakobsdal med festsalen "dekorerad såsom i Arcadien".

Poeterna i denna ännu verksamma ­Arkadiernas akademi diktade om det fridfulla herdelivet och tog sig fiktiva herdenamn för att markera sin pånyttfödelse. De infogades på så sätt i den fortskridande fiktionen om händelserna i det arkadiska landskapet. Kristinas hovpoet Alessandro Guidi fick vid sitt inträde bland arkadierna det nya namnet Erilo Cleonea, akademins grundare Giovanni Crescimbeni kallades Alfesibeo Cario, hyllningssångaren över Kristina år 1700, Michael Cappelari, ­benämndes Olenio Liceata. Kristina fick som postumt vald till akademins beskyddare namnet Basilissa, grekiska för kejsarinna eller drottning. Ett porträtt som arkadierna lät utföra avbildar henne i ­hermelinskinn framför Bosco Parrasio, den skog som växer på bergssluttningarna där enligt myten poesins källflöde Helicon rinner upp. Akademins emblem var en ­syrinx, en panflöjt med sju pipor, omgiven av lager- och ekblad.

Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X