Recension

Gränsen. En resa bland människor som kallas illegalaDrömmen om Europa

Under strecket
Publicerad
Annons

Nina Solomin reser år 2003 till Fuerteventura, en av de spanska Kanarieöarna några mil från Afrikas atlantkust, för att påbörja arbetet med en bok om illegala immigranter. Hon vet att tusentals båtflyktingar, huvudsakligen från afrikanska länder, årligen ger sig iväg med sikte på Fuerteventura, med förhoppning om att få arbets- och uppehållstillstånd i Spanien och därmed i Europa.
I själva verket kommer åtskilliga av de enkla, överlastade båtarna - dessa pateras - aldrig fram till den spanskägda kusten. Många förliser i det öppna, inte sällan oroliga havet mellan det afrikanska fastlandet och Fuerteventura. I bästa fall bordas pateras av Guardia Civil (den spanska polisen), som ständigt patrullerar längs kustremsan, innan de går i kvav. Flyktingarna flyttas över till polisens säkrare båtar, räddas iland för registrering och blir omhändertagna av Röda korsets hjälparbetare som ger de
hungriga, trötta och medtagna immigranterna kläder och mat.

Men eftersom de kommit till landet illegalt blir de också häktade. ”De som inte kastas ut omedelbart har lyckats nå sitt mål, att ta sig till Europa”, säger chefen för Röda korset på ön i en intervju med Nina Solomin.
Ingen vet hur många pateras som förliser i havet utanför varje år; då och då finner man kroppar av drunknade längs stränderna. En begravningsplats intill en av hamnstäderna innehåller rader med anonyma gravar på vilka namnet på den döde ersatts med tidpunkten då den dödes kropp upptäcktes. Båtarna ägs av skrupelfria smugglare som tiger om hur många de tagit ombord, vilka de är och vilken härkomst de har.
Nina Solomins bok heter Gränsen. En resa bland människor som kallas illegala. Sina egna bevekelsegrunder för arbetet beskriver hon sålunda: ”Denna tragedi utspelar sig rakt under våra näsor, vid de kuster till vilka vi reser för att sola och dricka parasolldrinkar. Man kan inte undgå att undra om den hade fått fortgå på samma
vis om de drunknade som flöt iland var blonda och ljushyllta.”
Det är en ytterst nyanserad och välskriven bok om människor som av allt att döma behandlas och betraktas som paria. De flesta är ekonomiska flyktingar från fattiga, utarmade delar av den afrikanska kontinenten och alla bär på drömmen om möjligheternas Europa där alla behandlas lika och där mänskliga fri- och rättigheter - enligt vad de föreställer sig - också är till för dem.
Solomin bygger boken huvudsakligen på intervjuer med illegala migranter, hjälparbetare från ideella organisationer och flyktingadvokater, men också med människor som representerar den ”andra sidan” - såsom en odlare i södra Spanien som utnyttjar migranterna som billig arbetskraft (som dock är mer human än många av sina kollegor) och en polis från Guardia Civil som patrullerar längs gränsen mellan Europa och Afrika i en spansk enklav i Marocko.

Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons