Annons
X
Annons
X

Drömmen om Europa

Ekonomisk kris och rasister i parlamenten. Ändå dör tusentals flyktingar i sina försök att ta sig till Europa. Duraid Al-Khamisi skriver om sin egen familjs flykt med båt över ett svart Östersjön – en resa som vore omöjlig i dag.

De sa att vi skulle få åka med ett kryssningsfartyg. ”Mustaschen”, en kraftigt byggd man med ett runt ansikte och sympatiska drag, beskrev båten som ett Legoland. Han utstrålade pondus och var omgiven av en auktoritär aura.

Vi packades i baksätet på tre jeepar. Barn skrek, människor vred sig i en enda röra av armar, ben, knän och rumpor. Tätt, tätt intill och på varandra.

När vi slutligen kom fram till den litauiska lilla hamnen såg vi inget kryssningsfartyg. Inget Legoland. Allt vi såg var en brygga som vi korsade på huk, medan svartklädda män och en blond kvinna beväpnade med automatgevär övervakade oss.

Annons
X

I vattnet flöt ett båtskrov. En enkel fiskebåt som skulle ta oss över mörka Östersjön till Sverige.

–Oroa er inte, vi ska bara åka en kort sträcka. Den riktiga båten väntar på oss ute till havs, sa Mustaschen och försökte låta övertygande.

Ingen protesterade. Trots allt hade vi inget val. Antingen hoppade vi ombord, eller så fick vi ett skott i nacken.

Stäng

PERFECT WEEKEND – Nyhetsbrevet från SvD Perfect Guide som håller dig uppdaterad på de senaste samtalsämnena inför helgens middagar.

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Som barn hade jag lärt mig tolka allvaret i en situation genom att titta på mammas ansikte. På den tiden var hon en mästare på att dölja sin egen rädsla, för att inte skrämma oss barn i onödan. Det minns jag ifrån en tidigare flykt, under det andra Gulfkriget, 1991. Då flydde hela släkten.

    Nu var vi långt borta, ensamma, i ett land vi knappt hört talas om. Ingen vi kände visste var vi befann oss. Vi hade ingen aning om vad som väntade oss, eller hur länge vi skulle färdas i den fjuttiga båten. Mammas ansikte blev vitt som ett pappersark.

    Den resa jag och min familj tvingades göra är inte unik. Mellan 1992 och 1994 anlände 16 båtar med flyktingar till Sverige från Baltikum. Totalt kom 1075 båtflyktingar hit vid den tiden. Vissa i fiskebåtar, andra i container ombord på M/S Estonia.

    Båtarna kom från alla möjliga håll; Kaliningrad, S:t Petersburg, Tallin, Ventspils. Destinationerna var ofta Fårö, Lidingö, Kalix eller Herrvik. Min familj hamnade i Holmhällar på södra Gotland.

    Nu, nitton år senare, läser jag om båtolyckorna utanför Italiens kust. Ena veckan 300 döda vid ön Lampedusa, nästa vecka ytterligare 50 utanför Sicilien.

    Jag förbannar människosmugglarna som utnyttjar människors öden. Jag önskar att de som åkte med båtarna hade tänkt annorlunda. Att de hade haft andra val, att deras pengar hade räckt till andra resvägar. Då hade de kanske varit vid liv i dag. Samtidigt förstår jag dem mer än väl.

    1994 var jag åtta år och bodde tillsammans med min familj i Bagdad. Vi hade precis flyttat in i en nybyggd villa i ett av stadens mer välbärgade kvarter.

    Matsalen var inredd med ett stort matbord i valnöt. Taken var dekorerade med marockanska ornament. I trädgården hade vi sju lime- och tre apelsinträd, förutom ett ensamt olivträd, som är heligt för oss mandéer. Doften av jasminblommor var varm och luktade friskt i kvällsbrisen.

    Skolan låg ett stenkast från huvudgatan med dess butiker, restauranger, gatuförsäljare, marknader och neonskyltar. Människor fyllde biosalongerna, biljardhallarna, konditorierna och musikaffärerna. Bagdad andades liv och glädje. Godhet och gästvänlighet. Staden var stolt och värdig, trots två tidigare krig och efterföljande handelssanktioner.

    Min pappa var guldsmed och ägde affärer i en guldsouq, en marknad vars ingång låg på huvudgatan. Jag tillbringade massor av eftermiddagar i butikerna. Hela souqen kryllade av barn som skulle gå i sina fäders och farfäders fotspår och föra kulturarvet vidare. Generation efter generation av mandéer skolades in i guldsmedsyrket. Vi skulle bli Iraks förnämaste hantverkare.

    När vi var lediga från skolan på fredagar brukade vi vakna tidigt och se indiska filmer. Sedan fortsatte vi med att titta på censurerade actionfilmer till sent in på nätterna.

    En dag såg jag mamma packa ner kläder i stora resväskor. Jag undrade varför men fick inget riktigt svar.

    Att vi skulle lämna Irak fick vi barn inte veta förrän samma dag som vi skulle åka. Resan fördröjdes dock i ytterligare tre dagar, efter att morfar somnat in i evig vila, ett par timmar innan avfärd.

    Som barn förstod jag aldrig varför vi reste. Jag fick höra att vi flydde undan krig, men kriget var ju över sedan länge. Pappa brukade säga att han ville garantera sina barns framtid. Att saker och ting i Irak blev sämre för varje år som gick.

    På 60- och 70-talen hade Irak varit ett av världens rikaste länder. Landet ansågs vara ett föredöme vad gäller kvinnors frigörelse. Sjukvården och utbildningsväsendet tillhörde det absoluta toppskiktet. Medelklassen växte. Olja och jordbruk, framför allt tack vare landets tolv miljoner dadelpalmer, renderade miljardvinster.

    Men Saddam Hussein drömde om en panarabisk stornation. Han lyckades bygga upp världens sjätte största armé och inledde ett oprovocerat krig mot grannlandet Iran. Det blev 1900-talets längsta väpnade konflikt. Det sägs att de summor som Irak lade ner på kriget mot Iran hade räckt för att täcka landets yta med ett tre centimeter tjockt guldlager. Efter ockupationen av Kuwait 1991 inledde FN handelsaktioner mot vårt land. En miljon barn dog till följd av undernäring, vattenföroreningar eller brist på mediciner.

    Och pappa skulle få rätt. Nio år efter att vi flytt förvandlades Bagdads gator till ett krigsfält, ett gigantiskt slaktbord, en människokvarn som åt människoliv. Explosioner, terroristattacker och självmordsbombare slet sönder landet. Under inbördeskriget upprättade både shiitiska och sunnitiska miliser falska vägspärrar och avrättade folk av motsatt sekt.

    Nu för tiden vet jag varför människor flyr. Men jag undrar varför så många av dem fortfarande drömmer om att leva sina liv i Europa.

    Doktor Ala, en vän i Damaskus, ringer mig ibland. Under de första månaderna av den syriska revolutionen vårdade han skadade demonstranter. När han blev påkommen straffades han med tortyr i regimens ökända fängelsekammare.

    Denne fattige, tanige, 26-årige tarmspecialist brukar fråga mig:

    –Hur tar jag mig till Sverige? Kan jag få visum från ett konsulat? Hur länge får jag vänta på att få ett uppehållstillstånd?

    –Varför vill du komma till Sverige? Varför inte stanna i Jordanien, Libanon eller Turkiet?, frågar jag motvilligt tillbaka.

    –Hela regionen är ett instabilt område. Stannar jag här vet jag inte när jag måste packa och dra igen, är det naturliga svaret.

    Förmodligen vill han uppnå det han inte kan göra i hemlandet. Leva ett liv i frihet, utöva sitt yrke, känna sig som en värdig människa. Problemet är att pengarna knappt räcker för att ta sig över den syriska gränsen.

    En annan vän till mig, en jurist som företräder asylsökande irakier, somalier och afghaner i Sverige, lyfter upp ett bittert faktum. Ofta är det medelklassen i ett land som flyr, medan fattiga och utsatta grämer sig kvar i fattigdom:

    –De allra mest behövande har inte råd att lämna sina länder.

    Nu är doktor Ala kvar i ett rebellkontrollerat område i Syrien och förbannar varje minut av revolutionen.

    Min familjs resa började längs ökenvägen från Irak till Jordanien. Jag såg milslånga vyer av ful, gulbrun, naken öken. Långa stunder syntes varken boskap, bebyggelse eller människor. Bara ett fåtal krumpna, patetiska buskar som envist höll sig kvar vid vägkanten.

    Vid midnatt kom vi till Trabeil. Gränsstationen till Jordanien. Överallt på marken låg uppskurna vetesäckar, som FN:s tjänstemän hittat i lastbilar. De fick inte transporteras till Irak på grund av handelssanktionerna.

    24 timmar senare var vi framme i Jordanien. I Amman fick pappa kontakt med en människosmugglare. Flygresan till Moskva var bokad och skulle ske kvällstid. Som alltid var det bäst att hålla saker diskreta – ju mindre vi barn visste om resan, desto mindre blev risken att vi skulle försäga oss i ett förhör på flygplatsen. Vi klarade oss.

    Efter ett par dagars väntan i Moskva – av rädsla för polisen var vi tvungna att stanna på hotellet – bar det av mot Riga, denna gång med tåg. Efter ytterligare en bussfärd hamnade vi i Klaipeda, en liten hamnstad i Litauen.

    Vi bodde i ett hus som var överfyllt av flyktingar. Kvinnor och barn fick sova på bottenvåningen. Männen sov på övervåningen på madrasser av hö, staplade bredvid varandra som chokladbitar i en avlång ask. Stråna i madrasserna stack mig natten lång. Aldrig fick vi lämna huset. Fönstren var igenspikade med träplankor. Ibland hörde vi hundskall. Hur länge vi skulle bli kvar, visste ingen.

    Efter närmare två veckor kom beskedet:

    –Var redo, i kväll åker vi till Sverige!

    Att människor söker sig just till Sverige beror inte alltid på en föreställning om ett mänskligt, generöst land. Flyktingsströmmarna bestäms av vilka destinationer som är tillgängliga att åka till. Människor vill fly dit där de har störst chans att få stanna. Börja nya liv och återföras med sina familjer.

    Europa har en tradition av att ta emot flyktingar. Den traditionen saknas i många länder utanför kontinenten. Japan, till exempel, har inga flyktingmottagningar eller asylprövningar. Resvägarna är ofta hårda och svåra, och framför allt dyra. Sverige är också en destination där rättsprocessen är säker. Asylprövande har rätt att arbeta, få vård och barnen kan gå i skolan.

    Problemet är att den resa min familj gjorde skulle vara omöjlig i dag. Det går inte längre att komma till det land som vi kom till.

    Det Sverige som tog emot min familj var inte med i Schengensamarbetet. Det hade inte REVA, ett system som handplockar människor med utländskt utseende för att deportera dem till deras hemländer. Det fanns inget parti med högerextrema rötter i riksdagen. Papperslösa sågs som människor, inte som illegala invandrare. Samhällsklimatet var annorlunda.

    Vi hade förvisso Ny demokrati i riksdagen, Nationalsocialistisk front som förespråkade statlig raskontroll och Lasermannen som sköt mörkhyade personer. Nu upprepar historien sig med Sverigedemokraterna, Svenskarnas parti och Peter Mangs i Malmö. Skillnaden är att rasisterna på 90-talet mötte hårt motstånd av övriga samhället. I dag är vardagsrasismen utbredd och farligare än någonsin.

    Segregationen är mycket påtagligare 2013 än för 20 år sedan. Hudfärg och tjockleken på ens plånbok har blivit avgörande för hur väl man som människa lyckas i livet. Numera är Sverige, tillsammans med Chile, det enda land i världen som låter privata bolag ta ut miljonvinster i skolsystemet. I Husby, där jag själv växte upp, har tre ungdomsgårdar, två skolor, postkontoret, tandvården, stadsdelsnämnden och socialkontoret lagts ner inom loppet av sju-åtta år. Mönstret är detsamma i nästan alla svenska förorter.

    När vi kom till Sverige berättade mina föräldrar precis som det var:

    –Vi vill bara trygga framtiden för barnen.

    Vi fick uppehållstillståndet på mindre än tre månader.

    Efter ockupationen av Irak ändrades asylvillkoren. Irakier som tillhörde någon av landets minoriteter fick stanna i Sverige, andra nekades uppehälle och skickades tillbaka. Sedan dess har reglerna ändrats igen; nu spelar det ingen roll om du tillhör en utsatt minoritet, du är tvungen att bevisa att du personligen är hotad till livet.

    I den svenska debatten framhålls ofta hur många asylsökande vi tar emot i jämförelse med andra länder. Låt mig ge lite perspektiv på det.

    Just nu är sex miljoner syrier på flykt. Av dem befinner sig två miljoner i grannländerna Turkiet, Jordanien, Irak, Israel och Libanon. Sverige väntas ta emot 8000, Europa sammanlagt 50000. Ironiskt med tanke på att Syrien för bara tre år sedan var det land som, tillsammans med Pakistan och Iran, tog emot flest flyktingar i hela världen.

    Enligt Migrationsverket lever i genomsnitt 3,5 procent av jordens befolkning som flyktingar någon gång under sina liv. Av dessa hamnar fyra av fem i ett utvecklingsland.

    Det vore omänskligt av mig att avråda människor från att komma till Europa. Jag skulle aldrig neka någon som flyr för sitt liv rätten att söka skydd i vår världsdel. Däremot säger jag till mina syriska vänner att livet i Sverige kanske inte blir vad de förväntar sig. Att människor som flyr hit hamnar i arbetslöshet, trycks ner och blir en del av en etnifierad underklass. Att Europa är en världsdel där främlingsfientligheten inte längre smyger under täckmantel av mänskliga rättigheter och demokrati, utan är fullt synbar i regeringar och parlament. Där arbetslöshet och finanskriser lamslår land efter land. Där man inte bara bildligt, utan bokstavligt talat, bygger murar omkring sig för att stänga ute resten av världen.

    För ett par år sedan var det vanligt att flyktingar tog sig till Grekland via Turkiet. Den vägen brukar kallas ”östra rutten”. När trycket på Grekland blev för stort började landet skrika efter hjälp. EU gav grekerna rätt att upprätta staket till den del av landet som gränsar mot Turkiet, och att skydda området med 1800 gränsvakter. I dag används allt från drönare och signalspårning till satelliter och beväpnade vakter för att hålla flyktingar utanför EU.

    Förra året släppte UNHCR en rapport som visade att det fanns 45,2 miljoner flyktingar i världen. Så starka flyktingströmmar har världen inte skådat sedan 1994, året då jag och min familj lämnade Bagdad.

    Men medan vi nu beskådar en av de blodigaste konflikterna på två decennier – den syriska – finns det inga lagliga vägar för alla de som flyr undan bombade sjukhus, bostadsområden, bagerier och skolor. Det är praktiskt taget omöjligt att få visum till vår kontinent. Till och med för barn som flyr döden.

    Hur humana är vi egentligen?

    Dublinkonventionen gör det omöjligt att få uppehållstillstånd i ett europeiskt land om man redan blivit nekad uppehälle i ett annat. Det land som man först kommit till ansvarar för ens asylprocess. Och för att söka asyl krävs fysisk närvaro i mottagarlandet.

    Hur generösa är vi egentligen?

    För många finns i slutändan bara en väg in i Europa: det som kallas ”centrala rutten”. Stora fartyg lastar ombord flyktingar på internationellt vatten och släpper av dem utanför den italienska kusten i gummibåtar. Flyktingsäsongen varar ända till oktober. De senaste 20 åren har cirka 17000 människor drunknat i medelhavet, enligt siffror från organisationen United.

    Hur öppna är vi egentligen?

    Trots att det snart har gått 20 år minns jag min egen båtfärd i detalj. Hur båten vred sig, och med den alla tarmar i magen. Att det luktade kräk, avföring och urin. Den minsta av oss barn var bara två år gammal.

    En bit in på resan blev vi 63 flyktingar, sedan ett tjugotal till lastats ombord. När vi kom fram var vi 62.

    Bland oss hade det funnits en hjärtsvag kristen man, som stönade oavbrutet av sina hjärtsmärtor. Helt plötsligt tystnade han. Han såg så oberörd ut av vågorna som stångades mot plåten. Jag förstod inte att hans hjärta hade gett upp – att det inte klarade av helvetesfärden.

    Efter ett och ett halvt dygn bar människosmugglarna upp kroppen och dumpade den i havet.

    – Sådana är havets regler, fick vi höra.

    Mannens familj undrar förmodligen varför han aldrig hörde av sig.

    Vi gick upp på styrbord för att få luft, en efter en. Vi var mitt ute i ett svart Östersjön som skulle ha fått den irakiska öknen att skämmas i jämförelse. Ombord på en båt som hoppade och skumpade, som en leksak i en jättes händer.

    Efter tre dagar började vi närma oss kusten. Av rädsla för att bli påkommen av kustbevakningen vågade kaptenen inte köra ända fram. Den sista sträckan till land fick uppblåsbara gummibåtar ta hand om.

    – Mayday!

    – Help!

    Vår överfulla gummibåt hade ett hål som läckte som ett såll. Paddlarna saknades. Men vi närmade oss stranden tillräckligt nära ett grund för att kunna kravla oss upp ur det iskalla vattnet.

    – Ja!

    – Tack gode gud!

    Glädjescenerna som utspelade sig på stranden den dagen i december var euforiska. Människor sprang omkring i lyckotårar, lyfte upp oss barn, kysste varandra och tackade högre makter. Allt som hördes var skratt, vågorna som plaskade mot stranden och nödräddningsraketerna som med ett tjut skar igenom den gottländska natthimlen.

    Kustbevakningen skickade en helikopter som lyste upp hela stranden. Precis då somnade jag.

    Jag vaknade upp i ett av Röda korsets tält. En ung kvinna satte sig i ögonhöjd framför oss. Hon hade rött hår, smala glasögon, ljus hy och ett vänligt leende. Hon strök mig ömtåligt över kinden med handens baksida. Jag kände mig som en rollfigur i någon av de där censurerade filmerna vi såg i Bagdad.

    Mamma skrattade. Hon var överlycklig. Pappa njöt. Vi var i Sverige.

    Duraid Al-Khamisi

    Annons
    Annons
    X
    Annons
    X
    Annons
    X