Annons
X
Annons
X

Drömmar om fred i politisk krutdurk

TIDSFRIST

Israels hårdföre utrikesminister Avigdor Lieberman är bosättare i Nokdim på Västbanken. Den israeliska regeringens byggstopp på bosättningarna löper ut i dag, förlängs det inte hotas fredssamtalen. Bland Liebermans grannar finns bosättare som är redo att flytta. För att ge freden en chans.

(uppdaterad)
Foto: MALIN HOELSTAD

NOKDIM, DEN OCKUPERADE VÄSTBANKEN Vi knackar på dörren till ett husvagnshem i Nokdim. En ung kvinna som ska hämta in sin tvätt bjuder oss på vatten denna heta sensommardag på kullarna söder om Betlehem. Hon har bråttom att hinna med bussen, men -pekar på andra husvagnshem och säger att det inte är några problem att knacka på där.

Vi råkar på ett gammalt par som håller på att blanda gödsel i en spann jord, för att få sin uteplats att grönska. Paret är fromma, judiska invandrare från Peru. De kom till Israel för fem år sedan och har bott i Nokdim i ett år.

– Vi vill inte ha någon konflikt. Ibland tror folk i utlandet att det bara är konflikt här, men det finns upprorsmakare överallt, säger mannen

Annons
X

i huset, Israel Ciudad. Han arbetade med bok-föring i Peru innan han flyttade till det -heliga landet med familjen och senare till bosättningen Nokdim, där även Israels -omstridde utrikes-minister Avigdor Lieberman bor.

Numera är Israel Ciudad pensionär. Hans och frun Brurias fyra barn är utflugna. Han tar på sig finhatten när han ska fotograferas och talar om fördelarna med flytten.

– Här behöver inte en vanlig arbetare jobba dygnet runt som i Peru för att klara sitt uppehälle. Här har man råd att köpa sig en bil efter två års arbete och att köpa sin bostad efter två-tre års jobb.

Stäng

PERFECT WEEKEND – Nyhetsbrevet från SvD Perfect Guide som håller dig uppdaterad på de senaste samtalsämnena inför helgens middagar.

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    – Vi är fattiga människor men titta hur fint vi bor: vi har kyl och frys, och badrum, säger han och klappar om sin fru.

    Palestinier på den ockuperade Västbanken törstar efter vatten, konstaterar Amnesty International. Israels vattenkonsumtion är i snitt fyra gånger så hög, men på Västbanken kan skillnaderna mellan de israeliska bosättningarna och de palestinska byarnas vattentillgång vara långt högre, enligt Amnesty.

    I Nokdim flödar det i kranarna.

    – Vi har kranvatten 24 timmar om dygnet. Kallt rinnande vatten. Vi bor i en färdigbyggd husvagn. Våra barn studerar. Invånarna här kommer från hela världen: Nordamerika, Mexiko, Europa, säger Israel Ciudad.

    – Vi vill vara vänner med hela världen, tillägger han på vacker spanska.

    De pågående fredssamtalen mellan Israels premiärminister Netanyahu och palestiniernas president Mahmoud Abbas är till för att lugna ned sinnena, calmar los ánimos, enligt hans mening.

    – Ni läser väl Bibeln, eller Torah som vi säger? Där finns många profetior. Där står om Abrahams barn, Isak och Ismael. Det var konflikt mellan dem, som det är konflikt mellan länder.

    Han tror dock mer på den eviga friden och förbrödringen mellan människor i religiös mening än på politiska samtal.

    På kullarna runt om oss ser vi palestinska byar varvade med israeliska bosättningar. På en utfart från Liebermans hemort har någon klottrat med stora bokstäver på trottoaren: Fuck Arab.

    Men invånarna i Nokdim, liksom på många andra bosättningar, har samtidigt vant sig vid att palestinsk arbetskraft dagpendlar hit.

    – De kommer hit och arbetar som byggnadsarbetare. Araber bygger våra hus. De jag känner är bra folk och gästvänliga. Men som i alla länder finns det upprorsmakare, subversivos, säger Israel Ciudad.

    Han tycker ändå att livet är mycket lugnare här – trots att detta är ett konfliktområde -sedan årtionden – än i hans forna hemland.

    – I Peru är det så mycket kriminalitet. På -Jerusalems gator går jag lugnt med mina pengar i fickan.

    Varför hamnade ni här?

    – Vi blev uppsökta i vårt hem i Peru. Man rådde oss att flytta hit. I Peru hade vi läst Bibeln och vi ville se hur det var här. Man erbjöd oss ett ställe att bo på och vi beslöt att flytta hit med våra barn.

    Längre ned på gatan träffar vi på Eli Wez som håller på att anlägga en liten trädgård åt en granne. Han vill först inte prata med journalister, men tinar snart upp.

    – 70 procent, nej 90 procent av judarna

    i Israel vill ha fred. Men det går inte, för fundamentalister som Hamas vill döda alla judar, säger han.

    Eli Wez berättar om sina marockansk-judiska rötter. Hans släkt har 700-åriga anor

    i Marocko. Fastän han själv är född i Israel har han besökt sina föräldrars födelseland många gånger. Han planerar själv att flytta till Marocko.

    – Av personliga, inte politiska skäl, tillägger han.

    – Man kan leva i god samexistens med araber, men inte med deras regeringar och inte med fundamentalisterna.

    Han talar flytande arabiska på både palestinsk och marockansk dialekt. Liksom det peruanska invandrarparet har han vant sig vid palestinska arbetare i Nokdim.

    – Vi har goda relationer med dem. Problemet är politiken. Efter terrordåd har inte araberna tagit avstånd från våldet. De vågar inte.

    På israeliska UD:s hemsida uppges att tre judiska israeler från Nokdim har dödats i terrorattentat under den andra intifadan, åren 2001–2002. Fatahs al-Aqsa-brigader uppges ha tagit på sig dessa dåd för snart ett årtionde sedan, innan Mahmoud Abbas blev Fatah-ledare.

    Eli Wez hävdar att även två små barn ska ha bragts om livet nära den plats där vi står. Han berättar om grymma detaljer om barnamorden. Kan våldsmannen i det fallet ha haft en psykisk störning?

    – Nej, våldet är propagandans fel. De (palestinierna) lär sig hata Israel i skolorna, säger Eli Wez – ett påstående som de ansvariga för FN-organet Unrwas skolor bestrider.

    Vad skulle du säga ifall Israels premiärminister Netanyahu kom fram till att ge upp Nokdim i utbyte mot fred?

    – Om Netanyahu säger att vi måste evakueras härifrån så ska vi göra det. Förutsatt att det är ett demokratiskt fattat beslut.

    – Jag är villig att flytta på mig om man kan sluta fred. Varför jag bor här i Nokdim? För att det är billigt. Jag har råd med en villa här. Skolan är bra. Här finns inga droger som kan leda in barnen i farligheter. Alla barn kan få sitt eget rum här. Så har vi inte råd att bo i Jerusalem.

    Men han ger inte mycket för politiker, varken den israeliska sidans eller palestiniernas. Han kallar Netanyahu för lögnare och palestiniernas president Mahmoud Abbas för -fegis.

    – De saknar ballar. Men Tzipi Livni (Israels förra kvinnliga utrikesminister och ledare för oppositionspartiet Kadima) har ballar. Jag tror på henne, hon är bäst.

    Omvärlden kallar dig bosättare, vad tycker du om det?

    – Ni får säga så om ni vill.

    En palestinsk anläggningsarbetare, Talal Ahmad från östra Jerusalem, kommer fram för att prata. Han får en omfamning och en dunk i ryggen av Eli.

    – Judar och araber är bröder. Allt är regeringarnas fel, säger Eli.

    Han skämtar rått men hjärtligt med Talal.

    – Om du inte hade jobb här skulle du bli självmordsbombare, eller hur?

    – Man måste skämta, tillägger han vänd till oss.

    Samma skämtlynne har inte säkerhetsvakterna i en kur framför en öde lekplats som vi tänker promenera förbi, på jakt efter fler -invånare att tala med. Två civilklädda säkerhetsmän stoppar oss. De vill kolla våra pass först en gång, sedan en andra gång. Kontrollen drar ut på tiden. Vi tillåts inte lämna platsen. Det slutar med att vi hålls kvar i tre -timmar, under förevändningen att polisen ifrågasätter om vi är riktiga journalister.

    Det går städat till; vi bjuds på vatten och kaffe. Men att vi bär israeliska presskort tar säkerhetspersonalen först ingen notis om. De vill veta var vi bor, vem vi talat med, varifrån vi kommer och så vidare. Vi säger att vi har våra principer.

    – Det råder väl pressfrihet här?

    – Ja.

    – Har vi rätt att vara här?

    – Ja.

    – Har vi gjort något olagligt?

    – Nej. Men varför är ni här?

    Tiden går. Befäl kallas till platsen.

    Först kommer en ung, civilklädd överordnad och visar polisbricka på hebreiska som vi inte kan läsa. Han säger att han har rätt att hålla oss kvar för fortsatta id-kontroller.

    – I tre timmar, förtydligar han.

    Men vi vill inte spilla mer tid. Vi ber att få gå vidare så att vi kan göra vårt jobb och prata med fler. Befälet nekar oss det. Vi tar upp en mobil så att alla missförstånd ska redas ut. De tre civilklädda vägrar dock ta vår telefon för att tala med den officiella israeliska källa som kan bekräfta att vi är utsända journalister.

    – No more phones, säger en av de civilklädda säkerhetsmännen.

    Efter ytterligare någon timme kommer en stor polisbil med två uniformerade polismän i solglasögon. Också de visar sina polisbrickor. Och först när det har gått tre timmar får vi tillbaka våra pass och presskort. Polismännen säger myndigt att de tänker köra oss till en busshållplats utanför Nokdim. Härifrån har redan bussen gått, hävdar de. Vi avböjer dock att kliva in i polisbilen.

    – Har vi gjort något olagligt? Ja eller nej?

    – Ni har rätt att vara här, men ni är inte välkomna, säger en uniformerad polis bakom mörka solglasögon.

    Vi promenerar långsamt mot utfarten. Ett praktgräl utbryter bland de fem säkerhetsmännen bakom oss. När vi viker om hörnet från en gångstig för att ta oss fram till stora vägen följer två polisbilar efter.

    Det visar sig att bussen till Jerusalem inte alls redan gått från Nokdim. I  stället kommer den lägligt så att vi kan hoppa på den.

    Helt ovetande kanske vi råkade passera förbi den plats där utrikesminister Avigdor Lieberman bor. Om det var därför vi hölls kvar och inte fick chans att tala med fler invånare vet vi inte.

    Men händelsen visar hur motsägelsefull bosättningspolitiken är för israeliska myndigheter. Den är en black om foten för Israel internationellt, särskilt som utrikesministern själv är bosättare. Bosättningspolitiken är inte bara olaglig enligt internationell rätt utan också omstridd bland Israels judiska -invånare. Många, som den israeliska freds-rörelsen Peace Now, ser bosättningspolitiken som ett hinder för fred. Och fortsatt byggstopp på bosättningarna står i skärningspunkten för om fredssamtalen mellan Netanyahu och Abbas ska bryta samman eller inte.

    En halv miljon judiska israeler lever i dag på bosättningar av olika slag. Alla inflyttade har inte ideologiska motiv; för många handlar det om ekonomiska fördelar. Men många bosättare tycker inte att lättsinniga israeler i Tel Aviv (kallat ”Bubblan”) eller utländska journalister begriper hur det är för judar att leva på Västbanken, eller Judéen och Samarien som de säger.

    Men ändå tilläts inte SvD fritt knacka dörr på en bosättning djupt inne på Västbanken. Särskilt inte i den där landets -utrikesminister bor.

    Annons
    Annons
    X
    Foto: MALIN HOELSTAD Bild 1 av 8
    Foto: MALIN HOELSTAD Bild 2 av 8
    Foto: MALIN HOELSTAD Bild 3 av 8
    Foto: MALIN HOELSTAD Bild 4 av 8
    Foto: MALIN HOELSTAD Bild 5 av 8
    Foto: MALIN HOELSTAD Bild 6 av 8
    Foto: MALIN HOELSTAD Bild 7 av 8
    Foto: MALIN HOELSTAD Bild 8 av 8
    Annons
    X
    Annons
    X