Annons
X
Annons
X

Drömmar i kras på fotbollsfestens bakgård

De åkte till ett av världens rikaste ­länder i jakten på lycka. Men drömmarna gick i kras och en hård verklighet väntade på plats i Qatar. SvD Näringsliv har fått en unik inblick i migrant­arbetarnas tillvaro i huvudstaden Doha där priset för ­fotbolls-VM 2022 betalas med människoliv.

Migrantarbetarna jobbar och sover. Drömmar om stora pengar och ett bättre liv är långt borta från verkligheten i de smutsiga kasernerna utanför Qatars huvudstad Doha där bygget inför fotbolls-VM 2022 pågår.
Migrantarbetarna jobbar och sover. Drömmar om stora pengar och ett bättre liv är långt borta från verkligheten i de smutsiga kasernerna utanför Qatars huvudstad Doha där bygget inför fotbolls-VM 2022 pågår. Foto: YVONNE ÅSELL

SVD NÄRINGSLIV I QATAR

**DOHA **Sju månader. Sju månader till måste han stanna i Doha och arbeta 16 timmar om dagen för 1000 qatariska riyal, cirka 2000 svenska kronor. Han har varit här i 17 månader och längtar hem till sin familj i Nepal. Men för att kunna återvända krävs ett utresevisum med arbetsgivarens godkännande. När hans kontraktstid på två år löpt ut kommer han att få ett. Om sju månader. Han är målare – och tänker på varje riyal han spenderar.

– Av de 1000 riyal jag tjänar skickar jag 600–700 till min familj. Blir jag sjuk försöker jag klara mig utan medicin eftersom det är dyrt. Jag äter två gånger om dagen för att spara pengar, frukosten ­består bara av bröd.

Mörkret har sänkt sig över det platta landskapet när SvD Näringsliv besöker ett boende för migrantarbetare cirka två timmars bilfärd från huvud­staden Doha. Männen som bor här tar emot oss på sitt rum som är packat med våningssängar. De är trötta och ska snart gå och lägga sig men nu bjuder de på te och berättar om de drömmar som lett dem till ett av världens rikaste länder.

Annons
X

De skulle tjäna stora pengar och familjerna i Nepal få ett bättre liv, rekryteringsfirman hade lovat att lönen skulle höjas efter tre månader om de skötte sig. Men väl framme i Doha väntade en annan verklighet. En av männen visar upp två olika kontrakt; ett som han fick skriva på i hemlandet där lönen är 1200 riyal (drygt 2400 kronor) i månaden, och ett annat som han skrev på i Doha där lönen är 200 riyal lägre. Vår tolk förklarar att den nepalesiska staten kräver en garanterad minimilön på 1200 riyal för sina medborgare innan de åker till Qatar för att ­arbeta.

Männen är anställda på ett litet företag och berättar att de ofta skickas ut på jobb till privata hem som ska renoveras. De säger att det är den värsta sortens arbete man kan ha.

– De behandlar oss som djur. Många har fått problem med njurarna eftersom de inte tillåter oss att gå på toaletten. De brukar säga till oss att vi ska gå till moskén men där blir vi inte alltid insläppta för att vi är hinduer.

Mannen som talar har två pojkar hemma i Nepal, 11 och 14 år gamla. Han har inte träffat dem på 21 månader men pratar med dem i telefon en gång i veckan. Han hade arbetat sex år i Indien innan ­ankomsten till Qatar och säger att han aldrig blivit så illa behandlad som i Doha.

För att inte behöva gå på toaletten undviker byggnadsarbetarna att dricka vatten. I Qatar når temperaturerna på sommaren upp till 50 grader.

**Vi sitter på målartunnor **som vänts upp och ner, ­tevens gryniga bild fladdrar i ena hörnet av rummet. Kläder har hängts upp på spikar högt upp på väggen och en föråldrad luftkonditioneringsapparat fyller det lilla rummet med konstant buller. Vi dricker sött te och pratar om att arbetsgivaren vägrar utfärda så kallade medical-cards som ger rätt till vård.

”När jag lämnat Qatar vill jag aldrig mer komma hit.”
Nepalesisk migrantarbetare i Doha till SvD Näringsliv.

Samtidigt säger nepaleserna att det finns kollegor som har det mycket värre. De berättar om ­arbetsgivare som gör löneavdrag för tre dagar när man varit sjuk en dag. En del betalar inte ut någon lön alls och drar in företagets id-kort, vilket i praktiken gör migrantarbetaren illegal i landet. Då finns det risk att man grips av polisen och deporteras till  hemlandet utan att ha fått ut intjänad lön.

**SvD Näringsliv reser till Qatar **som en del av det globala Bygg- och träfacket, BWI:s, svenska delegation. Byggnadsarbetareförbundets ordförande ­Johan Lindholm var här för ett år sen och nu vill han se om regimens löften om förbättringar av ­boende- och lönestandard infriats.

Qatar har pressats hårt av människorätts- och fackorganisationer sedan tillkännagivandet av landets värdskap av fotbolls-VM 2022. Förra året avslöjade den brittiska tidningen The Guardian omfattande missförhållanden och faktumet att dussintals byggnadsarbetare dött inom loppet av några sommarveckor vände strålkastarljuset mot den oljerika Gulfstaten. Internationella fackliga samorganisationen, ITUC:s, beräkningar visar att 4 000 arbetare kan komma att dö innan fotbollsfesten hunnit börja om inte förhållandena förbättras.

Men på Nepals ambassad i Doha har man ingen åsikt om det. Förra året skickades cirka 185 kistor med döda arbetare till Nepal. Då hade 382 nepa­leser dött i Qatar sedan 2012.

Tjänstemannen på ambassaden säger att man hjälper till med transporten och ser till att familjen i hemlandet eventuellt får skadestånd eller lön efter den döde. Men de flesta avlidna uppges ha dött av naturliga orsaker som hjärtinfarkt – då görs ingen obduktion och inget skadestånd betalas ut.

I vintras kom uppgifter från Indiens ambassad om att cirka 20 indiska gästarbetare dör varje månad i Qatar. 450 dödsfall hade registrerats 2012 och 2013. När BWI:s delegation ställer frågor om det på indiska ambassaden i Doha får de till svar att det finns över en miljard människor i Indien.

Qatar har länge lovat bättre villkor för migrant­arbetare. I februari i år presenterades ett åtgärdsprogram med fastställd löne- och boendestandard. Inspektioner av arbetsplatserna skulle bli tuffare och entreprenörer som inte sköter sig skulle straffas. Några månader senare avslöjade The Guardian att de som byggt VM-organisationskommitténs kontor i skyskrapan al Bidda i Doha inte fått lön på mer än ett år och tvingats bo i kackerlacksfyllda ­kaserner.

Sju månader. I sju månader till måste mannen i 20-årsåldern som saknar sin familj i Nepal gå upp i gryningen sex dagar i veckan och ta bussen till flashiga Doha som ligger ljusår bort från hans egen verklighet.

Han visste inte vad som väntade när han skrev på kontraktet på rekryteringskontoret i Nepal. Nu ångrar han sig och önskar att han kunde vrida tillbaka klockan.

– När jag lämnat Qatar vill jag aldrig mer komma hit, säger han.

BWI har stämt träff med representanter för det ­qatariska arbetsmarknadsministeriet. Herrarna vi träffar bjuder på flera olika sorters hett te i små glaskoppar. Med en diskret rörelse signalerar en av dem åt servitören att vi som kommit dit för att ställa frågor ska serveras först. Tre av fyra män som sitter på rad framför oss bär den traditionella vita hellånga mansklädseln. Stärkta kragar och stora, pråliga manschettknappar krockar med sandalerna på deras bara fötter.

De inleder med att säga att de inte är perfekta men att man vidtagit en rad åtgärder som lett till förbättringar. Lönen betalas ut till ett bankkonto i tid, antalet arbetsplatsinspektörer har utökats och numera kan migrantarbetarna själva lämna in klago­mål till myndigheterna via en maskin där man skriver in alla uppgifter som automatiskt skickas för utredning. Man kan även lämna in klagomål via tele­fon, berättar de. 

Men det som får våra ögonbryn att höjas är beskedet om att man tänker se över det utskällda ”kafala”-systemet. Det som gör att arbetarna är helt i händerna på sina arbetsgivare. De får inte byta jobb utan tillåtelse och de får inte åka hem utan ­utresevisum som kräver arbetsgivarens godkännande. Nu säger tjänstemännen på arbetsmarknadsministeriet att man i stället vill införa ett ”kontraktsystem”.

Ny lagstiftning kommer att presenteras i början av nästa år. Utresevisum ska garanteras automatiskt och migrantarbetarna ska få möjlighet att byta jobb utan att be arbetsgivaren om lov.

Dagen efter besöket på arbetsmarknadsministeriet har BWI kallat migrantarbetare till ett hemligt möte på en restaurang. Ingen av deltagarna känner till klagomålsmaskinen och den stora majoriteten av dem vi träffar får lönen direkt i handen.

Den skäggige snickaren från Indien som är på plats säger att han har en enda dröm – att se sin ­familj lycklig. Efter 35 år i Qatar har drömmen ännu inte gått i uppfyllelse.

– När jag kom hit var jag en ung man, jag var singel på den tiden. Nu har jag tre barn, två söner och en dotter. En av mina söner arbetar redan i Dubai och den andre ska snart åka dit, säger han.

Mannen, som är i 60-årsåldern, berättar att han åker hem till sin familj varje eller vartannat år. Då stannar han i en månad innan det är dags att åka tillbaka till Qatar. Han skrattar till när han får frågan om när han tänkt gå i pension.

– Jag kan inte sluta arbeta än. Jag får spara i några år till innan jag når mina mål, säger han och ler ­under mustaschen.

När mörkret faller åker vi till ytterligare ett boende i ett område där 75 000 migrantarbetare bor. Överallt står bussar parkerade i väntan på gryningen och avfärden till något av många byggen i Doha. Stanken slår emot oss som en vägg när vi kommer innanför dörren. Den smala korridoren är fylld av skor och där innanför dörrarna ligger männen i sina våningssängar, åtta personer per rum. De ­sover på tunna madrasser, kläder hänger överallt och utrymmet mellan sängarna och golvet är fyllt med matvaror.

Vår guide säger att det är bråttom och att vi måste gå. En annan grupp från BWI hade varit på ett boende där migrantarbetarna inte fått betalt på sju månader. Deras arbetstillstånd hade dragits in och de fick inte lämna boendet eftersom polisen då kunde deportera dem. Samtidigt som insikten om dessa människors utsatthet sjönk in dök en arbetsledare upp och hotade med polis, något som hade kunnat få ödesdigra konsekvenser för guiderna och migrantarbetarna själva.

Sju månader. I sju månader till måste mannen i 20-årsåldern ligga sömnlös om nätterna för att han tänker på sin familj i Nepal. Nu lagar han mat. Potatis och lök har strötts ut på golvet, i en gryta finns en rätt som innehåller fisk. Han visar oss köket där ­sotiga grytor står och puttrar över gaslågor på ­uttjänta spisplattor. Han berättar att han sover fyra till fem timmar per natt som mest.

– Det brukar ta lång tid innan jag somnar. Jag ligger och tänker på mina föräldrar och mina bröder. Jag saknar dem.

Bredvid hans säng, på en kartongbit som fyller hålet där ett fönster en gång suttit, finns bilder på leende vackra kvinnor. Och där, ovanför bilden av sångerskan Janet Jackson, finns en annons fast­tejpad. Den visar foto på en tax med texten: ”Hittelön: 5 000 riyal”. Alla på boendet letar efter hunden.

Mannen i 20-årsåldern ler med hela ansiktet när jag frågar om annonsen.

– Det är fem månadslöner. Vem vet, jag kanske har tur.

English version: Migrant workers in Doha: They treat us like animals

Annons
Annons
X

Migrantarbetarna jobbar och sover. Drömmar om stora pengar och ett bättre liv är långt borta från verkligheten i de smutsiga kasernerna utanför Qatars huvudstad Doha där bygget inför fotbolls-VM 2022 pågår.

Foto: YVONNE ÅSELL Bild 1 av 13

Skyskrapor i huvudstaden Doha. Många människorättsorganisationer övervakar migrantarbetarnas situation i Qatar. Amnestys senaste rapport visar att landet inte gör tillräckligt för att stoppa exploatering av människor.

Foto: YVONNE ÅSELL Bild 2 av 13

Byggnads ordförande Johan Lindholm träffar representanter för det qatariska arbetsmarknadsministeriet i Doha. Trots löften om förbättringar av migrantarbetarnas situation har inte mycket hänt i verkligheten.

Foto: YVONNE ÅSELL Bild 3 av 13

Det är svårt att hålla rent i den slitna kasernen eftersom många får dela på toaletten och köket. Färgen flagnar på väggarna och möblemanget består i princip enbart av våningssängar.

Foto: YVONNE ÅSELL Bild 4 av 13

Barnen på mobilskärmen har inte träffat sin pappa på nästan två år. De hörs via telefon en gång i veckan.

Foto: YVONNE ÅSELL Bild 5 av 13

Migrantarbetarna bor i kaserner långt ifrån Doha. Varje morgon bussas de ut till byggen i huvudstaden och hämtas på kvällen.

Foto: YVONNE ÅSELL Bild 6 av 13

Anklagelserna om att Qatar har mutat sig till fotbolls-VM 2022 har duggat tätt men nyligen friade det internationella fotbollsförbundet Fifa landet från misstankar om korruption.

Foto: YVONNE ÅSELL Bild 7 av 13

En liten pojke, iklädd den traditionella vita hellånga mansklädseln, i Dohas stadsvimmel.

Foto: YVONNE ÅSELL Bild 8 av 13

Den indiske snickaren som har arbetat i Qatar i 35 år kan inte gå i pension än. Han måste jobba några år till, säger han.

Foto: YVONNE ÅSELL Bild 9 av 13

Långt ifrån Dohas flashiga centrum ligger migrantarbetarnas boenden. Tiotusentals människor lever här i rum som packats med våningssängar. Utanför står bussarna som ska tar arbetarna till och från byggena morgon och kväll.

Foto: YVONNE ÅSELL Bild 10 av 13

Åtta sängar i rummet på kasernen ger inte mycket utrymme för privatliv.

Foto: YVONNE ÅSELL Bild 11 av 13

På en kartongbit, i en kasernerna där migrantarbetarna sover, sitter en annons med en bild på en försvunnen tax. Hittelönen motsvarar fem månadslöner för en migrantarbetare. Alla letar efter hunden.

Foto: YVONNE ÅSELL Bild 12 av 13

Arbetarna som åker till Qatar kommer från fattiga länder i Asien. Indierna står för en klar majoritet för den utländska arbetskraften. Andra kommer från Nepal, Filippinerna, Bangladesh eller Kambodja.

Foto: YVONNE ÅSELL Bild 13 av 13
Annons
X
Annons
X