Annons
Recension

Bianca Maria Barmen, ”Ensamma pojkars hus”Drömlikt vackert på ateljémuseet

Bianca Maria Barmen, ”The lonely boys house”, 2016.
Bianca Maria Barmen, ”The lonely boys house”, 2016. Foto: Urban Jörén /Carl Eldhs ateljémuseum
Under strecket
Publicerad

Snow Falling without Telling, 2014.

Foto: Gerry JohanssonBild 1 av 1

Varsamt smyger sig Bianca Maria Barmens lågmälda skulpturkonst in i myllret av de stora vita och understundom bombastiskt heroiska gipsgestalterna i Carl Eldhs ateljémuseum i Bellevueparken, en oas mellan trafiklederna. Man får nästan leta efter Barmens diskreta tillägg inne i den vackra och varma dagar behagligt tjärdoftande träbyggnaden från 1919. Det är mödan värt. Här hukar en liten blåmålad kvinnofigur med titeln ”Dagar i Kyoto” som slår an en asiatisk ton. Där återfinns en liten likaledes svagt blåmålad bronsfigurin, ”Snow falling without telling”, på en minimal hylla intill flera av Eldhs porträttskisser. Dess färg påminner om en blek kinesisk glasyr, ansiktsutrycket är stilla bortom tid och rum.

Det meditativa anslaget återfinns också i det lilla galleri som helt ägnas den årliga sommarutställningens – som pågår till hösten – samtidskonstnär. Det centrala verket som gett utställningen dess titel är mycket vackert. Barmen väjer inte för skönhet, men frammanar den på sitt eget sätt med stiliserade former, pastellfärgad palett och en laddning av drömlik gåtfullhet. De ensamma, eller ensamkommande pojkarnas hus är omvälvt av en bulligt modellerat formation – en eldsvåda, ett moln eller träd. Det, liksom, trädet – eller molnet – intill, försett med en svagt rosa trappa, inbjuder till en stunds häpen begrundan.

Annons
Annons
Annons