Annons

Fly me to the moon Dråpligt när hemtjänstens hjältar hamnar i rampljuset

Lars-Göran Ragnarsson i rollen som 84-årig hemtjänstkund, här med Susanne Karlsson i ”Fly me to the moon”.
Lars-Göran Ragnarsson i rollen som 84-årig hemtjänstkund, här med Susanne Karlsson i ”Fly me to the moon”. Foto: Emmalisa Pauly

Surrealistisk galghumor genomsyrar irländska dramatikern Marie Jones pjäs om vårdänglarna från Hjärtats hemtjänst som i två år hjälpt och stöttat Karl-Gösta efter en stroke.

Publicerad

Det finns rätt små möjligheter för en ensamstående, vårdberoende person att testamentera sin kvarlåtenskap till de änglar som faktiskt hjälper denna individ till ett värdigt, rentav kärleksfullt slut på livet. Reglerna är strikta när det gäller gåvor och arv till hemtjänst och annan vårdpersonal, då ju vårdtagaren (eller brukaren som det heter på fasansfull nutidssvenska) eventuellt skulle ha kunnat manipuleras till denna generositet.

I Marie Jones komedi ”Fly me to the moon” har vårdänglarna Frida och Liljana från Hjärtats hemtjänst i två år hjälpt och stöttat Karl-Gösta, en ensamstående äldre man med sviter av en stroke. Vårdarna vet just inget om honom, mer än att han spelar på hästar och älskar Frank Sinatra. Några närstående har de aldrig sett.

Sandra Stojiljkovic och Susanne Karlsson spelar Ljiljana och Frida, hemtjänstpersonal.

Foto: Emmalisa Pauly Bild 1 av 1
Annons
Annons
Annons
Annons