Annons
X
Annons
X

Anna Gustafsson Chen: Dramatikern som fick hela Kina att drömma

Han var samtida med Shakespeare och hans pjäser pläderade på ett likartat sätt för individens självbestämmande och den romantiska kärleken. Inte minst ”Pionpaviljongen” är i Kina en levande klassiker ännu 400 efter Tang Xianzus död.

Tang Xianzu (1550–1616).
Tang Xianzu (1550–1616).

Wu Ren var en olycksdrabbad man. Tre gånger gifte han sig och två gånger dog hans unga fruar, den första innan hon ens hunnit flytta hem till honom. Men mellan de tre kvinnorna som aldrig träffade varandra – Chen Tong, Tan Ze och Qian Yi – uppstod ändå ett band via den gemensamma kärleken till ett litterärt verk. I bokens marginaler skrev de en efter en ner sina kommentarer, tankar och känslor, anteckningar som 1694 ut­mynnade i det första litteraturkritiska verk av kvinnohand som publicerats i Kina. Den bok som så fascinerade de unga kvinnorna var det långa ­dramat ”Pionpaviljongen”, ett av den kinesiska ­teaterhistoriens största verk som bröt ny mark både genom sin litterära kvalitet och genom sin revolutionerande syn på kvinnan och på individens rätt att följa sina känslor.

”Pionpaviljongen”, som framfördes första gången 1598, är berättelsen om en kärlek som över­vinner allt: fysiska barriärer, föräldrars motstånd, ja till och med döden själv. Huvudpersonen Du ­Liniang är en tonårsflicka som har växt upp i en miljö så skyddad och avskuren från omvärlden att hon inte ens har besökt alla delar av det hus där hon och hennes föräldrar bor. Under en förbjuden promenad i trädgården somnar hon och drömmer om en vacker man, som hon inleder en sexuell relation med. När hon vaknar kan hon inte släppa tanken på honom och börjar sakta tyna bort av kärleks­längtan. Innan hon dör målar hon ett självporträtt och ber sin tjänsteflicka att gömma det i trädgården. Några år senare upptäcker den unge Liu Mengmei en övergiven trädgård i närheten av det kloster där han återhämtar sig efter en sjukdom. När han stannar till vid ett stenparti hittar han skrinet med Du Liniangs självporträtt. Han tar det med sig hem och inser snart att hon är den flicka han redan har sett i en dröm. Som förtrollad kallar han på henne. Och hon kommer! Du Liniangs spöke ­uppenbarar sig för Liu Mengmei och de blir ett par. På hennes begäran gräver han upp kistan, varpå kroppen, som inte har förmultnat, vaknar till liv igen. De gifter sig och pjäsen slutar med att Du Liniangs föräldrar med viss tvekan går med på att erkänna henne som sin dotter och honom som svärson.

Det som gjorde ”Pionpaviljongen” så populär bland kvinnor var inte bara den ganska osannolika kärlekshistorien, utan det faktum att Du Liniang är en kännande, tänkande person som själv ser till att få det hon vill ha. Det är hennes kärlek och längtan som driver berättelsen framåt, hennes val och beslutsamhet som för historien till dess lyckliga slut. Du Liniang bryter mot alla konventioner: hon älskar en man som hon själv har valt, har sex med honom innan de har gift sig och blir hans fru utan föräldrarnas medgivande. Ja, till och med när hon ställs inför kejsaren själv vägrar hon låta sig kuvas och hävdar trotsigt att det faktum att Liu Mengmei uppväckte henne från de döda gav dem rätten att gifta sig utan att föräldrarna hade tillfrågats.

Annons
X

Så vem var då den man som skrev ett så passionerat inlägg för individens rätt till självbestämmande? Tang Xianzu föddes 1550 och dog 1616, samma år som sin i väst något mer kända dramatikerkollega William Shakespeare. Som ende sonen i en välbärgad sydkinesisk familj och därtill något av ett underbarn förväntades han göra en karriär inom statsförvaltningen, men hans karaktär och vana att kritisera ohederliga överordnade gjorde att han i stället kom att tillbringa större delen av sitt yrkesverksamma liv i mindre städer på landsbygden. Envisheten och ­oppositionslustan kom sig till stor del av att han hade en något annorlunda syn på livet och på den konfucianska läran än många av sina samtida.

Den senare delen av Ming-dynastin var en period då samhället genomgick drastiska förändringar. Livegna bönder och arrendatorer satte sig upp mot storgodsägarna, vägrade att betala sina avgifter och startade upplopp. En ökad handel med utlandet ledde till att köpmän och hantverkare fick högre ­inkomster, något som förstärktes av skattereformer som gjorde att skatten nu betalades med silver i stället för ris. Den gamla överklassen såg de nyrikas extravaganta livsstil som ett hot mot moralen och oroade sig för att större klyftor mellan fattiga och rika skulle leda till ytterligare sociala spänningar. Men förändringarna handlade inte bara om materiella ting, även synen på världen, på kunskapen och på människan förändrades.

Tang Xianzu fick sin tidigaste utbildning i hemmet, och hans lärare var djupt influerade av den neo-konfucianske filosofen Wang Yangming (1472–1529). Wang var den främste representanten för en grupp lärde som menade att människan inte behöver söka efter den yttersta principen (li) i böcker. I stället såg de li som en del av människans natur, något som alla – bönder såväl som adelsmän – bar inom sig och som uttrycktes i spontana reaktioner på omvärlden. Kunskap var inte något man skulle tillägna sig först, för att sedan gå ut och praktisera – den uppstod i samband med handling. Den här betoningen på människans inneboende kunskap och förstånd ledde också till en större respekt för individens egna önskningar och uttryckssätt.

Stäng

PERFECT WEEKEND – Nyhetsbrevet från SvD Perfect Guide som håller dig uppdaterad på de senaste samtalsämnena inför helgens middagar.

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    En annan effekt av de nya tankeströmningarna var ett ökat intresse för qing, ett begrepp som kan stå för både kärlek och åtrå. Qing, som naturligtvis också var ett uttryck för människans sanna natur, upphöjdes och dyrkades till en sådan grad under slutet av Ming att forskare ibland talar om ”kulten av qing”. Denna kult ledde också till att många män fick en ny syn på det idealiska äktenskapet, som nu förväntades innebära också ett intellektuellt och känslomässigt kamratskap.

    Scen ur en uppsättning av "Pionpaviljongen" i Peking 2014. Foto: IBL

    

    När Tang Xianzu som 17-åring lämnade hemmet för att studera flyttade han in på en skola grundad av Luo Rufang, en av de mer framstående tänkarna i Wang Yangmings tradition. I skolan varvade studenterna läsning med meditation, promenader, idrott och musik, och uppmuntrades att uttrycka sina tankar och känslor i öppna diskussioner för att på så sätt förverkliga sin inre potential. Då Tang så småningom gav sig in i den komplicerade ämbetsmanna­världen bar han med sig dessa idéer, och det är inte helt omöjligt att det var just därför han flera gånger kom i konflikt med sina överordnade. Det är kanske något eftervärlden ska glädjas över, för det var just under de perioder då han inte befann sig i händelsernas centrum som han skrev sina fem pjäser.

    Det första dramat, ”Purpurflöjten”, påbörjades redan 1577, innan Tang hade utsetts till något högre ämbete. Det verket avslutades aldrig, men följdes upp med ”Den purpurfärgade hårnålen” (1587) som i stort sett har samma intrig, men med mer dramatik och fler svårigheter för huvudpersonerna, två älskande som skiljs åt av en ondskefull minister men räddas av en mystisk riddare i gula kläder. Redan i denna pjäs är det den kvinnliga parten som står i centrum och är villig att dö för kärleken, men till skillnad från Du Liniang i ”Pionpaviljongen” behöver hon hjälp av en utomstående för att nå sitt mål. Språket är elegant och känslosamt, och Tang hade redan fått rykte om sig att vara en skicklig författare.

    Höjdpunkten i hans dramatikerliv kom dock först 1598, i och med premiären på ”Pionpaviljongen”, ett verk i 55 akter som tar flera dagar att framföra om det sätts upp i sin helhet. I likhet med Shake­speare varvade Tang den talade dialogen, som bitvis kan vara både grovkornig och humoristisk, med långa lyriska partier på vers där språket är fullt av litterära allusioner och svårt att förstå för den som inte har en klassisk bildning. I likhet med all traditionell kinesisk teater är den ett musik­drama, där sång varvas med talad dialog. Musiken hämtades från en sydlig tradition, den sorts opera vi idag kallar kunqu och som karaktäriseras av sin lyriska sång och sitt nedtonade ackompanjemang. Under slutet av Ming nådde denna form av teater en aldrig tidigare skådad popularitet. Rika familjer och teater­älskare höll sig med egna privatteatrar som ibland kunde göra framträdanden i offentlig miljö för allmänheten, som annars fick nöja sig med mindre exklusiva teatrar eller resande teatersällskap. Språket i ”Pionpaviljongen” betraktades av många som nästan obegripligt för den stora allmänheten, men pjäsen nådde ändå en oanad popularitet.

    De två sista verk Tang Xianzu skrev, ”Berättelsen om Det södra trädet” (1600) och ”Berättelsen om Handan” (1601), har ett helt annat tonfall. Det är mörka historier som innehåller skarp kritik mot korrumperade makthavare och speglar Tangs egen modlöshet inför tillståndet i samhället. Också dessa verk framförs fortfarande, även om de inte hade samma genomslagskraft som ”Pionpaviljongen”. Eftersom drömmar spelar en viktig roll i Tangs dramatik brukar de fyra avslutade verken kollektivt kallas ”De fyra drömmarna”.

    Wu Rens tre fruar var inte de enda kvinnor som påverkades av ”Pionpaviljongen”. Flera andra kvinnliga kritikers verk finns bevarade, trots att de aldrig officiellt publicerades. En ung sångerska levde sig in så starkt i rollen som Du Liniang att hon avled på scenen. Många kvinnliga läsare som själva längtade efter kärlek såg sig som Du Liniangs systrar och drömde om att en dag möta sin egen Liu Mengmei.

    ”Tänk att det finns andra här i världen som är lika vansinnigt förälskade som jag”, skrev Xiaoqing, en ung flicka som innan sin död vid 17 års ålder läste ”Pionpaviljongen” och målade sitt självporträtt precis som Du Liniang hade gjort.

    ”Ingen vet varifrån kärleken kommer”, tycks Tang svara henne i sitt förord. ”Men när den väl har drabbat en biter den sig fast. Den kan få levande att dö och döda att vakna till liv igen. Om den inte kan orsaka död och uppståndelse är den inte fulländad. Och vad säger att den kärlek du upplever i en dröm inte kan vara sann? Det är ingen brist på drömmare i denna värld.”

    Annons
    Annons
    X

    Tang Xianzu (1550–1616).

    Bild 1 av 2

    Scen ur en uppsättning av "Pionpaviljongen" i Peking 2014.

    Foto: IBL Bild 2 av 2
    Annons
    X
    Annons
    X