Lars Ring:Dramatikern Fo stod sig fattig utan gycklaren

Med Nobelpriset till Dario Fo belönar Svenska Akademien den politiska hållningen, anarkismen – och teatern. Det är glädjande att genren uppmärksammas, men valet av dramatiker förvånar en smula. I samtiden finns ju värdiga kandidater som Mrozek och Pinter.

Under strecket
Publicerad
Dario Fo.

Dario Fo.

Foto: OLA TORKELSSON/AP
Annons

Den folkliga commedia dell'arte-traditionen, politisk radikalism, farsgenren och italienskt temperament – allt detta är viktiga delar av den helhet som konstituerar Dario Fo, teatermannen, artisten och dramatikern som under drygt 30 år skickat ut fler än 60 pjäser över världen, samt också själv rest runt för att spela upp sina vassa och fysiska monologer, flera gånger genom åren på svensk mark. Den som sett honom glömmer det aldrig. Han var en orkan av gester, ord och åsikter. Dario Fo får Nobelpriset! Vem må ha trott det? Fo är mest hyllad som anarkistisk clown och gycklaren som återuppväckt en klassisk, mycket gestisk teatertradition. Han är den politiska teaterrörelsen personifierad. Han är portalgestalt för gruppteatern under 60- och 70-talen med sin fysiska spelstil och sitt folkliga tilltal som kombinerar Marx och en lättvariant av modernismen. Textförfattaren Fo är berömd för ”Vi betalar inte! Vi betalar inte!”, ”Tigern”, ”Mistero Buffo” – pjäser som miljoner människor sett jorden runt. Fo är en av de dramatiker som spelas mest, eller spelades, ty under 90-talet har intresset svalnat, delvis därför att Fo själv åldras, men också därför att den politiska situationen och teatern blivit totalt och obotligt förändrad.

Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons