Annons
X
Annons
X

Dragen till kärlek

Sophie Zelmani vill inte kalla sig för artist, musiker eller sångerska. Hon har en omedveten förkärlek för konsten att nedvärdera sig själv så att det blir skratt av alltihop. När hennes far drunknade kom låtskrivandet som en befrielse. – Då skrattade jag inte på ett helt år, säger den skivaktuella sångerskan.

Sophie Zelmani sjunger som hon pratar, på ett viskande sätt som gjort att hon fått en fanskara på hundratusentals människor som köper hennes skivor i Sverige, Schweiz och Tyskland. Debutplattan från 1995 sålde faktiskt 100000 exemplar i Japan.

Hennes sätt att prata kräver lite tillvänjning eftersom hon pratar tyst och jag hör mig själv upprepande säga ”ursäkta, vad sa du nu?”. Å andra sidan är hennes svar ibland dråpligt roliga eftersom hon tonar ner sig själv på ett självspäkande sätt och inte ens erkänner det hon kan. Hon kan säga saker som ”Jag skriver låtarna men kan inte spela”. När jag för ett par år sedan frågade om hon skrev ner sina idéer på små lappar, kom det spontana svaret: ”Jag får aldrig några idéer”. Då bara måste man le.

Men visst kan sångerskan, som slog igenom med singeln Always you, höja rösten. Åtminstone när hon blir arg.

Annons
X

– Då skriker jag okontrollerat, säger Sophie Zelmani.

Hon har på sig sina älskade snickarbyxor när vi ses på Skeppsholmen och är inte alls förtjust över att hon häromdagen fyllde 38 år. I låten The years på nya albumet I’m the rain sjunger hon om åldrandet, även om hon aldrig vill kommentera sina texter, ”det är dina tolkningar”. Hur som helst lyder första textraden ”The years betray me now”.

–Det är jobbigt att åldras men det gäller att acceptera det för det går åt så mycket energi att tänka på det. Jag vill inte att livet ska ta slut utan vill hinna komma någonstans.

Är du rädd för att dö eller rädd för att inte leva?

–Både och. Det är svårt att leva. Jag är inte bra på det. Jag vill absolut inte dö innan jag hunnit leva klart, slösa bort det, och jag tänker mycket på vad man är skyldig sig själv. Det kan kännas som om jag står still och inte kommer någonstans. Ibland tänker jag ”jag vill inte dö, tänk om jag dör”. Men då brukar jag tänka ”okej, men då dör jag väl. Skit samma!” Och då blir det bra, säger hon och ler.

Hur mörka är dina tankar?

–Du behöver inte vara orolig. Nu är det ljust med mörka fläckar.

Sophie Zelmani har funderat i hela sitt liv över vad lycka är. Det senaste året har hon äntligen funnit svaret.

– Lycka är ha livslust. Så enkelt är det. Lust att dricka kaffe. Lust att gå på promenader. Eller äta kött till middag. När man inte har lust är det läskigt, obehagligt.

Sophie Zelmani föddes i Farsta, en förort i södra Stockholm. Eftersom jag också växte upp där frågar jag naturligtvis vilken gata hon bodde på. Då säger hon Torsbygatan och vi börjar skratta eftersom vi båda bodde på samma lilla gata. I tredje klass flyttade familjen till ett radhusområde i Skogås. Redan första skoldagen ändrades hennes personlighet och hon blev blyg, fruktansvärt blyg.

–Min syster hade sytt ett par byxor till mig, som jag tyckte var jättehäftiga. Men plötsligt kände jag mig fel i dem och skämdes. Jag tror att jag kände ångest första dagen. Jag vågade inte prata och knappt äta i matsalen. En gång var jag så nervös i skolbespisningen att jag la upp maten direkt på brickan utan att ta en tallrik.

Som tur var fick hon kompisar ändå och blev inte utsatt för någon mobbning. Hon hoppades alltid att läraren inte skulle be henne svara på en fråga och i hela sitt liv har hon undvikit att hålla föredrag. Däremot tyckte hon det var roligt att spela fotboll och hålla på med friidrott.

Men tydligen kunde blygheten ibland blåsa all världens väg. En gång i trean var hon på klassresa, satt längst fram i bussen och sjöng i mikrofonen. Något som hon förträngt och inte kommer ihåg.

–När folk berättar det får jag hjärtstillestånd, säger Sophie Zelmani på sitt typiska sätt.

Hon beskriver sin mamma, som jobbade som ekonom, som snäll, en person som hade svårt att säga nej. Föräldrarna skilde sig när dottern var sju år och nästa dråpslag kom när Sophie Zelmani var mitt i tonåren, 14 år gammal. Då drunknade pappan. Han jobbade på en grossistfirma som sålde material till skomakare.

–Pappa hade alkoholproblem, en periodare, så det var svårt för mamma att leva med honom.

Olyckan inträffade när hennes far på hösten skulle köra ut båten till landet för att sedan ta upp den.

–Han hade druckit och kompisarna ville inte hjälpa honom. Sedan hittade de honom mellan bryggan och båten. Han hade ramlat i, kanske slagit i huvudet.

Tänker du på din pappa?

–Ja, ganska ofta. Men på ett annat sätt. Det är så himla länge sen han dog. Han var 39 år, bara ett år äldre än jag är nu. Det känns som han har hjälpt mig alla åren, som om han finns och hjälper till.

Vad minns du från dödsdagen?

–Att hela livet förändrades, att livet kan ta slut. Det var en otrolig sorg och panik. Men det var det som fick mig att börja skriva låtar och jag skrev en direkt som handlade om pappa. Jag kommer ihåg hur det kändes efteråt, att det hjälpte. Så fort det hände något jobbigt i fortsättningen så skrev jag en låt istället för att ta tag i det på något annat sätt. Så pappas död var väldigt avgörande.

Vad har du fått för egenskaper av föräldrarna som du gärna hade varit utan?

–Pappa hade svårt att prata om sina känslor och jag är också ganska tyst. Från mamma har jag fått moralen, vad som är rätt och fel. Men jag har inte lärt mig stryka och putsa fönster, som hon borde ha lärt mig, haha. Jag tror mamma är stolt över min karriär och följer den mer än vad jag själv gör.

Själv ser Sophie Zelmani sin tioåriga dotter som en vändpunkt i sitt liv, någon som fått henne att härda ut, att få en mening med livet och bli mer harmonisk.

–När jag glömmer bort varför jag finns här över huvud taget så är det bara att tänka på henne så är mitt liv befogat. Om inte för något annan så är det för hennes skull jag finns. Så det är stort. Hon är inte blyg, vilket känns skönt. Och så skriver hon bra låtar också och är bättre på gitarr än jag är.

Mor och dotter brukar titta på Idol. När jag frågar Sophie Zelmani om hon hade ställt upp i Idol 1995, året hon slog igenom, om nu Idol hade funnits då, tittar hon på mig som om jag inte var riktigt klok.

–Nej, det hade jag inte vågat. Man måste kunna sjunga.

Det kan du väl?

–Nej, det kan jag inte, du vet vad jag menar.

Hade det inte varit kul att höra juryn säga ”Dörren är där”?

–De hade nog sagt ”gå ut innan du kommer in”.

Kan du tänka dig att vara med i Melodifestivalen?

–Nej, den pressen skulle jag inte klara av. Men det är roligt att se på.

Sophie Zelmani släppte sin självbetitlade debutplatta 1995. Redan från början samarbetade hon med gitarristen och producenten Lars Halapi, som tidigare var medlem i Bo Kaspers orkester. Som ett gammal strävsamt par fortsätter de att samarbeta år och efter år och får fram den där lågmälda, viskande popen som kallats allt från vackert, avskalat, skört, bräckligt till skyggt, intimt och finstämt.

Hon sålde guld, fick en Grammis och gjorde promotion i stora delar av världen. På det nya albumet I’m the rain finns många vackra och bitterljuva låtar om relationer som verkar vara på upphällningen och att det inte är lätt att ”se honom gå”. Sophie Zelmani skrattar till och säger att kärleken är det stora intresset.

–Kärlek är svårare än man tror. Jag vet inte vad jag skulle skriva om annars.

Redan före pappans död skrev Sophie Zelmani dikter om sorg, död och kärlek. Om hon inte hade papper framför sig så fick bänklocket eller väggarna duga. Hemma hos familjen Zelmani började först storasyster Charlotte att skriva låtar och styvpappan hjälpte dem med instrument. Sin första gitarr fick Sophie Zelmani av sin pappa och i sorgen efter honom föddes låtskrivandet med de oerhört vackra melodierna.

–Det blev en styrka. Jag kunde göra allt i låtarna, hämnas om jag så ville.

Nästa steg i Sophie Zelmanis karriär kom ett par år efter gymnasiet då hon gjorde praktik i en studio, som sysslade med reklamjinglar. Hon spelade in en demo med två låtar, som hon skickade till skivbolagen Sony och EMI. Här fanns debutsingeln Always you, som inte alls handlade om en pojkvän hon var kär i.

–Nej, det var någon jag aldrig fick.

EMI tackade snabbt nej men efter två månader meddelade Sony att de var intresserade.

–Det var en häftig känsla, att få göra en singel. Jag kände mig lycklig, det var skönt för första gången i mitt liv, ingen ångest.

På debutplattan sjunger Sophie Zelmani mer som ”vanligt”, utan den viskande rösten. Vad hon tycker om det? Ja, gissa.

–Den kan jag absolut inte lyssna på. Det låter inte klokt!

Annorlunda lät det i alla fall. På You and him verkar hon totalt ha omfamnat sin idol Bob Dylan med en lång berättelse där hon fraserar i hans anda och så dyker där till och med upp en hård gitarr.

–Det är min hårdaste låt. Får jag den känslan kan jag nog göra något sådant idag också. Ibland vill jag pröva en hård gitarr, men det går över. Äh, vi skiter i det, brukar jag säga.

Musikjournalisten Lennart Persson skrev en gång att ”Zelmanis musik tröstar och reparerar”.

Förstår du vad han menar?

–Det är svårt att ta in. Men det var fint sagt. Många fans har sagt att jag hjälpt dem och det är rörande.

Finns det något du vill uppnå med din musik?

–Nej, jag tänker inte så. Jag vill få ut låtarna. Det är jag.

Hur ser ditt självförtroende ut på en skala 1 till 10?

–Det är väldigt ofta noll men som bäst är det sex.

När ljuger du?

–För mig själv? Varje dag.

Går det att vinna ett gräl med dig?

–Kanske, men jag ger mig nog inte.

Om du träffade dig själv på en fest?

–Jag skulle inte ens lägga märke till mig själv.

Vad spelar du en fredagskväll innan du går ut?

–Jag går aldrig ut, säger Sophie Zelmani och vi brister båda ut i ett gapskratt.

Annons
Annons
X
Annons
X
Annons
X