Olle Ersson, 66 år, konstaterar att han borde bli bättre på att göra sig av med saker. ”En av mina söner var hemma i somras, och hjälpte mig att röja. Det var på hans initiativ, framför allt. Men jag har sex rum, plus förråd. Det finns mycket kvar att göra.”
Olle Ersson, 66 år, konstaterar att han borde bli bättre på att göra sig av med saker. ”En av mina söner var hemma i somras, och hjälpte mig att röja. Det var på hans initiativ, framför allt. Men jag har sex rum, plus förråd. Det finns mycket kvar att göra.” Foto: Linus Sundahl-Djerf

”Det ska inte vara kaos” – så dör du med rent samvete

En dag ska vi alla dö. Men innan dess ska vi åka till tippen.

För inte är det släktens ansvar att ta hand om allt du samlat på dig genom åren?

Uppdaterad
Publicerad

När vi dör försvinner vi själva. Kvar blir de överlevande, de anhöriga. Och alla våra saker. Vem ska ta hand om dem? Enligt dödsstädningsprofilen Margareta Magnusson är det den som vet att den ska dö. Det vill säga var och en av oss. Dödsstädning är egentligen ett ord för två saker. Dödsstäda kan man göra både efter någon annan och för egen del, på förhand. Döden går inte att undvika, men kartongerna med gamla skolböcker kan faktiskt avhjälpas. Vem är man att lämna drivor av gulnade pocketböcker och dukar, rullbandspelare, radiostyrda bilar, vanliga bilar, urtvättade handdukar, noppriga plagg och såsfläckiga grytlappar?

När Margareta Magnusson, med egna ord ”någonstans mellan 80 och 100 år”, i början av förra hösten debuterade med ”Döstädning – ingen sorglig historia” var det en av årets stora skrällar i förlags-Sverige. Redan före utgivning hade handboken sålts till 20 länder. Internationella medier kunde inte motstå den lockande kombinationen Sverige, städning och döden. Fram manas bilden av ett vardagligt mörker så kompakt att det vore som om Ingmar Bergman aldrig lämnat oss.