Recension

Min mors tystnadDorons smärta blir aldrig självcentrerad

Under strecket
Uppdaterad
Publicerad
Annons

I ”Varför kom du inte före kriget” (på svenska 2011) skildrade Lizzie Doron sin uppväxt i Tel Aviv på 60-talet och sin mor Helena, en kvinna som överlevt Förintelsen. Helena som i någon mening dött i lägret och sedan återuppstått till ett nytt liv i Israel bar med sig upplevelser som fick henne att verka kall, bisarr, ibland nästan galen, men tack vare Dorons lyhörda och försiktigt nuddande berättarstil blev hon steg för steg både begriplig och beundransvärd. Det var ett porträtt av en oförglömlig människa, oförsonlig gentemot alla former av glömska, hyckleri, gradering av människor.

I ”Min mors tystnad” återvänder Doron till sin uppväxt, denna gång med fokus på den okände faderns öde. För Helenas tystnad omfattade inte bara hennes egen barndom och uppväxt, vad som hände hemma i Polen och vem hon var före kriget, utan också vem dottern Alisas pappa var och vart han tog vägen. ”Var är min far?” frågar Alisa alla hon möter, hon letar efter sin far och uppfinner historier om honom, men tystnaden som för henne är omöjlig att leva med är för Helena ett medvetet val: ”Vad jag ville att du skulle veta, det vet du” är hennes genomgående svar på alla frågor om det förflutna.

Annons
Annons
Annons