Annons
X
Annons
X
Litteratur
Recension

Steglitsan Donna Tartt gestaltar konstens vidunderliga kraft

Carl-Johan Malmberg läser tredje boken av en amerikansk författare som bevisar romanens överlevnadsförmåga.

(uppdaterad)
Donna Tartt, född 1963 och uppvuxen i Greenwood Mississippi, bor numera i New York där hon är verksam som kritiker och essäist.
Donna Tartt, född 1963 och uppvuxen i Greenwood Mississippi, bor numera i New York där hon är verksam som kritiker och essäist. Foto: NTG

LITTERATUR

Steglitsan

Författare
Genre
Prosa
Förlag
Albert Bonniers Förlag

Översättning: Rose-Marie Nielsen. 784 sidor.

Det finns två slags stora romaner. Den ena sorten är de ”nyskapande”. De som skapar sin egen unika form för sin egen unika berättelse. De tar avstånd från genrens konventioner, kräver tålamod hos läsaren och får ibland ett avskräckande rykte som svåra. Att ha läst dem anses som en prestation – ett viktigt steg i ens bildning. Joyces ”Odysseus”, Prousts ”På spaning”, Woolfs ”Till fyren”, Pynchons ”Gravitationens regnbåge”, Duras ”Lol V Steins hänförelse”, modernistiska mästerverk som då och då – fast mer förr än nu – har använts som argument för att de enda betydande romanerna är just de som ersätter konventionerna i språk och berättande med originalitet. Samtliga dessa romaner har något av den sista romanen över sig, de verkar säga: ”Efter mig ingen mer roman. Jag är fulländningen.” Det budskapet hänger samman med 1900-talsmodernismens väldiga anspråk – och besatthet av apokalyptiska slut.

Hur många gånger under förra seklet har inte romanen som genre dödförklarats av kritik och litterärt avantgarde? Men i likhet med det under samma tid så ofta dödförklarade måleriet visar den sig ha en mirakulös livskraft. Det kommer ständigt nya romaner. Och de som visar på romanens överlevnadsförmåga är inte bara, kanske inte ens främst, de nyskapande, formsprängande, utan de som lutar sig tryggt mot det sena 1700- talets och 1800-talets konventioner: den traditionella illusionsromanen med sin välvävda intrig, sina utmejslade personer, sina sinnliga miljöer, sitt omsorgsfulla språk – en roman att gå in i, uppslukas av, glädjas åt, tänka med, skrämmas av, ja, ibland också få livsmod från.

Det är sådana romaner som amerikanskan Donna Tartt skriver. På tjugo år har hon bara publicerat tre, med ”Den hemliga historien” (1992), en gotisk collegeroman, som hyllad debut. För elva år sedan kom så ”Den lille vännen”, en skakande familjeberättelse om mörka hemligheter och med viss släktskap med både Truman Capote och Carson McCullers – fast med Tartts speciella signum: den hoppfulla värmen i människoskildringen även när hon berättar om förtvivlan, stängda livsvägar, ohjälpliga förluster. Något verkar alltid vänta bakom nästa hörn i en Tarttberättelse, även i de svartaste ögonblicken.

Annons
X

Så är det i ”Steglitsan” (The goldfinch), hennes senaste bok som nu kommit på svenska. Romanens svarta utgångspunkt är ett slags mini-elfteseptember som leder berättelsens jag, den 13-årige Theo, in i en tragisk men efter hand märkligt frigörande labyrint av oförutsägbarheter. Historien är den hos en klassisk bildningsroman – och bokstavligen så genom att en alldeles speciell bild kommer att vägleda Theo i livet, fast det till en början verkar som om bilden hindrar honom.

Med sin mamma besöker Theo någon gång vid senaste millennieskiftet en utställning med holländskt barockmåleri på New Yorks Metropolitan Museum. Hon vill visa honom sin favoritmålning, Carel Fabritius stilleben av en tam, fastkedjad steglitsa, en asketisk liten målning från en tid som annars excellerade i bilder av det kostbara och exotiska.

När Theos mamma går för att köpa ett vykort i museibutiken i salen bredvid blir han kvar framför målningen, fascinerad både av den och av en jämnårig flicka i sällskap med en äldre herre, av allt att döma är han konstkännare. Theo lyssnar nyfiket på samtalet mellan de två framför ”Steglitsan”. Vilka är de? Han försöker få kontakt när en kraftig bomb detonerar i salen bredvid. Theo blir ett kort tag medvetslös. Men i kaoset som uppstår lyckas han lämna museet. Då har han nästan utan att veta om det fått målningen med steglitsan med sig – tillsammans med en kort uppmaning från den konstkunnige mannen vars död han fått bevittna.

Tartt ägnar inte sin berättelse åt att reda ut själva bombdådet – annat än att nämna polisens hypoteser om en inhemsk, högerextrem grupp bakom det. Vad som är viktigt är följderna det har för Theo. Efter en mardrömsnatt när han väntar på sin mamma hemma i en tom våning på Upper East Side får han veta att hon är död. Han drabbas av skuldkänslor – han lämnade ju henne för den intressanta flickan! Dessutom har han stulit ett ovärderligt konstverk som han nu gömmer undan – en dubbel skuld som han inte kan dela med någon.

Men med den insikt Tartt har, inte bara i sin berättelses möjligheter utan också i själva existensens tvetydighet, blir Theos hemligheter hans drivkraft framåt. Vi får följa honom under de närmaste åren när han mödosamt tar sig in i vuxenlivet, kastad mellan olika sociala situationer och klasser: känslig, tidvis mycket ensam, rejält traumatiserad – men på något underligt vis hel som människa. Han har hela tiden blicken riktad utåt, framåt, en nyfiken ung man.

Tartts berättarteknik handlar om extrem utförlighet vad gäller ytan: minutiösa beskrivningar av interiörer, föremål och gatuvandringar i New York – boken är en hyllning till staden. Hon excellerar i långa, exakt fångade dialoger där aktörerna träder fram genom sina personliga språk, bra försvenskat av översättaren Rose-Marie Nielsen.

Utförligheten i kombination med den vindlande intrigen har resulterat i nära 800 sidor, normal Tarttlängd. Romanen har fått kritik för att vara alltför lång, en inte sällan berättigad invändning hos jäktade kritiker inför nutidens alltmer svällande romanprosa.

Men här är den inte befogad. Tartt är en försåtlig berättare; i sin variationsrika ytprosa smyger hon gång på gång in någon liten passus, ofta bara några ord eller meningar, fast ibland en hel episod, som förser hela berättelsen med ett nytt perspektiv. Hon är undertexternas mästarinna; bara liksom i förbigående nämner hon väsentligheter, och det skiljer ut henne från alla formelartade spänningsförfattare, en Dan Brown, en John Grisham, en Jan Guillou, alla hundratals mediokra deckarsnickrare, litteraturens snabbmatsproducenter.

Efter en serie möten med ett antal färgstarka personer, ömsom obehagliga som hans alkoholiserade pappa, ömsom hjälpsamma som den besynnerlige vännen Boris – med varm hand lämnar jag åt läsaren att uppleva berättelsens Dickensaktiga persongalleri – förstår Theo att målningen med steglitsan sannolikt är försvunnen också för honom. Han tänker:

”Tavlan hade gett mig en känsla av att vara mindre dödlig, mindre vanlig. Den hade varit ett stöd och ett rättfärdigande, den hade varit väsentlig och livsuppehållande. Den var hörnstenen som höll hela katedralen uppe. Och nu när den så plötsligt hade ryckts undan var det hemskt att inse hur jag hela mitt vuxna liv hämtat styrka ur den där stora, dolda, vilda glädjen: övertygelsen av att hela mitt liv balanserade ovanpå en hemlighet som när som helst kunde få det att sprängas i bitar.”

Det här är ett av de ställen där bilden av Theo plötsligt förändras för läsaren. Det finns andra sådana, som när Boris påminner Theo om deras gemensamma historia som drogmissbrukare. Eller när konstskojaren Horst plötsligt talar innerligt om måleriets magi i en lyxigt inredd knarkarkvart.

Men med all sin spänning, intrikata psykologi och fina miljöteckningar blir ändå ”Steglitsan” för mig berättelsen om ett konstverk och dess relation till sin betraktare. Fabritius osentimentalt faktiska, men också otäcka bild av en fastkedjad fågel – ”måste den leva hela sitt liv så?” hör Theo flickan fråga på museet – är romanens andra huvudperson. Och i en tid när varken konstkritiken eller konstvetenskapen längre befattar sig med vad konstverk kan göra för oss – att de gör verklig skillnad och förmår gripa in i våra liv – då blir i stället de poeter, essäister och romanförfattare som gestaltar konstens vidunderliga kraft desto mer oumbärliga. En sådan författare är Donna Tartt.

Annons
Annons
X

Donna Tartt, född 1963 och uppvuxen i Greenwood Mississippi, bor numera i New York där hon är verksam som kritiker och essäist.

Foto: NTG Bild 1 av 2

Donna Tartt.

Foto: NTG Bild 2 av 2
Annons
X
Annons
X