X
Annons
X
Litteratur
Recension

Steglitsan Donna Tartt gestaltar konstens vidunderliga kraft

Premium

Carl-Johan Malmberg läser tredje boken av en amerikansk författare som bevisar romanens överlevnadsförmåga.

Det finns två slags stora romaner. Den ena sorten är de ”nyskapande”. De som skapar sin egen unika form för sin egen unika berättelse. De tar avstånd från genrens konventioner, kräver tålamod hos läsaren och får ibland ett avskräckande rykte som svåra. Att ha läst dem anses som en prestation – ett viktigt steg i ens bildning. Joyces ”Odysseus”, Prousts ”På spaning”, Woolfs ”Till fyren”, Pynchons ”Gravitationens regnbåge”, Duras ”Lol V Steins hänförelse”, modernistiska mästerverk som då och då – fast mer förr än nu – har använts som argument för att de enda betydande romanerna är just de som ersätter konventionerna i språk och berättande med originalitet. Samtliga dessa romaner har något av den sista romanen över sig, de verkar säga: ”Efter mig ingen mer roman. Jag är fulländningen.” Det budskapet hänger samman med 1900-talsmodernismens väldiga anspråk – och besatthet av apokalyptiska slut.

Hur många gånger under förra seklet har inte romanen som genre dödförklarats av kritik och litterärt avantgarde? Men i likhet med det under samma tid så ofta dödförklarade måleriet visar den sig ha en mirakulös livskraft. Det kommer ständigt nya romaner. Och de som visar på romanens överlevnadsförmåga är inte bara, kanske inte ens främst, de nyskapande, formsprängande, utan de som lutar sig tryggt mot det sena 1700- talets och 1800-talets konventioner: den traditionella illusionsromanen med sin välvävda intrig, sina utmejslade personer, sina sinnliga miljöer, sitt omsorgsfulla språk – en roman att gå in i, uppslukas av, glädjas åt, tänka med, skrämmas av, ja, ibland också få livsmod från.

Donna Tartt, född 1963 och uppvuxen i Greenwood Mississippi, bor numera i New York där hon är verksam som kritiker och essäist.

Foto: NTG Bild 1 av 2

Donna Tartt.

Foto: NTG Bild 2 av 2
Annons
X
Annons
X
Annons
X