”Domnérus var navet i svensk jazz”

Kanske fanns det större jazzmusikaliska genier i Sverige som Lars Gullin, Jan Johansson och Bengt Hallberg men ingen personifierade under mer än ett halvt sekel svensk jazz som Sven Arne Domnérus. Populäre Dompan blev skulle fyllt 84 år i december. Han sa att han liksom Putte Wickman spelade på övertid – ”men en jäkla rolig övertid”. Hans närmaste är hustrun Britta, barn och barnbarn.

Under strecket
Publicerad
Annons

Han kallades ”nationalsaxofonisten” även om han trakterade klarinetten med stor skicklighet och känsla. ”Instrumentägare Domnérus” titulerade han sig när han ringde upp i något ärende. Hans inspirationskällor var från början 30­talister som Johnny Hodges och Benny Carter och orkesterfavoriter var tveklöst Duke Ellington och Count Basie. Med bebopens inträde på 40­talet kom även influenser från Charlie Parker och Lee Konitz in i Domnérus jazzvärld. Hans magnifika altsaxton var en sorts sammansmältning av dessa förebilder och den tycktes bara bli bättre och vackrare allteftersom åren gick.

Unge Arne från Söders höjder vann som 16­åring solistpris i en amatörorkestertävling. Ett engagemang hos Sam Samsons orkester ledde till kapellmästarjobb i Sundsvall 1942 och ytterligare lärotid tillbringade han hos Miff Görling, Arthur Österwall, Arne Hülphers, Thore Jederby och Simon Brehm. 1947 fanns en ledig stol i Thore Ehrlings saxsektion där han träffade många unga musiker som nyss upptäckt den moderna jazzen. I mars 1949 fick han vara med och representera svenska jazzlandslaget vid Paris­festivalen tillsammans med bland andra Putte Wickman, Reinhold Svensson, Gösta Törner och Alice Babs. Samma år gjorde han skivdebut på det nystartade svenska märket Metronome. Body and soul var en av många lyckade 78­varvsinspelningar.

Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons