Annons

If Beale Street could talkDömd kärlekshistoria i rasistiskt 70-tal

KiKi Layne och Stephan James i ”If Beale Street could talk”.
KiKi Layne och Stephan James i ”If Beale Street could talk”. Foto: Tatum Mangus/Lucky Dogs

”If Beale Street could talk” är en film om färg, i färg. Barry Jenkins uppföljare till ”Moonlight” skildrar kärlekshistorien mellan Fonny och Tish i 1970-talets Harlem. Det är som bäddat för ännu en berättelse om dömd kärlek, men Jenkins vägrar att se det så.

Under strecket
Publicerad

Warren Beatty och Faye Dunaway avslutade 2017 års Oscarsgala med att dela ut slutpriset till fel film. ”’Moonlight’, det var ni som vann i kategorin Bästa film. Jag skämtar inte!”, ropade ”La la land”-producenten från scenen när han försökte hantera situationen så värdigt han bara kunde. Men för somliga följdes den rekordpinsamma blundern av en oerhörd lättnad. En riktigt bra film hade ju vunnit! För en gångs skull. 

Barry Jenkins melankoliska karaktärsstudie, som porträtterande den svarte, homosexuelle Chirons resa från skakande barnsben till hårdhudad vuxen, träffade rakt i hjärtat. Stark närhetslängtan bubblade under ett pansar av fysisk muskelmassa och neonfärgad eskapism. Med icke-linjära ”If Beale Street could talk”, efter James Baldwins bok med samma namn, blåser Jenkins ut förföriska rökringar i 1970-talets Harlem.

Annons
Annons
Annons