Annons

Lars Erik Böttiger:Doktorn på operan

Sopran och stickvapen är en fatal kombination på operascenen, vars utfall kan förklaras i medicinska termer. Men när läkaren och operafantasten Eddie Persson går rond bland sjuka, lidande och döende rollgestalter är det en död som står ut som oförklarlig: kärleksdöden.

Publicerad

Operan är en pastisch på livet, har den grekiske regissören Yannis Houvardas sagt; ”allt skall gestaltas i operan: kärlek, ensamhet, tidens flykt, alienation och relationer”. Houvardas, som egentligen är ”vanlig” teaterregissör, gjorde sitt uttalande när han nyligen satte upp Richards Strauss ”Rosenkavaljeren” på Göteborgsoperan, en föreställning som gjorde recensenterna i det närmaste förstummade av hänförelse: Carl Gunnar Åhlén här i SvD talade om att det var ”nästan smärtsamt skönt” och ”så outhärdligt vackert att hjärtat ville brista” och DN:s Martin Nyström var lika översvallande och använde uttryck som ”det kändes som om jag skulle sluta andas” och att ”ha varit med om något sanslöst upplyftande”.

Vid mitten av 1900-talet var det egentligen bara i Stockholm och Göteborg som man regelbundet kunde gå på operan – resten av landet saknade denna möjlighet. Även om Kungliga teatern i Stockholm (”Operan”), som grundats 1773, vid den tiden stod på höjden av sin levnad, var det ingenting som kunde glädja annat än dem som bodde i huvudstaden – större delen av landet låg i operatystnad. Denna otillgänglighet, tillsammans med uppgifter om de höga statliga anslag som – tillsammans med höga biljettavgifter – krävdes för att hålla verksamheten igång, skapade en debatt om snedfördelning av kulturanslagen och en bild av att operakonsten endast var till för ett fåtal entusiaster i huvudstaden.

Annons
Annons
Annons