Annons

Thor Heyerdahl:Dogmer i Stilla havet

Om de förutfattade meningar, som länge fått bestämma den vetenskapliga diskussionen om Polynesiens befolkande, skriver här THOR HEYERDAHL, den frejdade norske upptäcktsfararen som vunnit världsberömmelse med sin Kon-Tiki-expedition och nu senast med expeditionen till Påskön.

Publicerad
Thor Heyerdahl ombord på Kon-Tiki 1947.
Thor Heyerdahl ombord på Kon-Tiki 1947.

När Balboa under sina strövtåg på Panamanäset år 1513 upptäckt stillahavskusten fick spanjorerna för första gången höra rykten om det mäktiga inkariket. Panamas indianer talade om inkafolket i söder som sjöfarare, som färdades omkring på Stilla havet i segeldrivna farkoster nästan lika stora som spanjorernas karaveller. Francisco Pizarro och Bartolomeo Ruiz satte kurs söderut från Panama för att finna detta okända stillahavsrike, och långt innan de nådde sitt mål fick de bekräftelse på panamaindianernas uppgifter. På öppna havet utanför Ecuadors nordkust stötte spanjorerna på en märklig farkost som kom seglande mot dem söderifrån med stora kraftiga bomullssegel burna av smäckra master och rår, som väckte spanjorernas beundran. Ruiz som seglade framför Pizarro kapade den egendomliga farkosten och fann ombord en besättning av tjugo välbärgade infödingar, både män och kvinnor. Elva av infödingarna kastades överbord, spanjorerna lade beslag på en last av inte mindre än trettio ton handelsvaror och tog två män och tre kvinnor till fånga. Fyra infödingar fick lov att fortsätta med den märkliga farkosten, som visade sig vara en jättestor flotte av lätt timmer, sammanbundet med rep och täckt med bambu.

Då Pizarros karaveller några månader senare kom så långt söderut som till Santa Claraön mötte de fem likadana segelflottar under loppet av två dagar, och då de omsider kom fram till inkarikets egen kust och styrde in mot Tumbez, inkafolkets viktigaste hamnstad i Peru, möttes de av en hel flottilj av sjögående flottar, som stävat till havs för fulla segel med soldater som skulle till Punaön utanför Guayaquil.

Flera spanjorer följde i Pizarros kölvatten ner till det rika kulturlandet, som nu hade upptäckts, och balsaflottarnas otroliga bärkraft och infödingarnas mästerliga teknik när det gällde att navigera dem dit de önskade oberoende av väder och vind blev snart bekant för inkarikets erövrare. Kustindianerna blev ofta tvingade att frakta spanjorernas kavalleri och fotfolk sjövägen med balsaflottar längs Perus öppna ökenkust, och gamla källskrifter förtäljer att en balsaflotte kunde bära 50 män och tre hästar. Historieskrivare från tiden för upptäckten som Saamanos, Xeres, Andagoya, Oviedo, Zarate, Las Casas, Balboa, Sarmiento, Inca Garcilasso, Lizarraga, Benzoni, Cobo m. fl. slår alla fast att balsaflotten med segel var ett betydelsefullt kulturelement bland inkarikets ursprungliga kustbefolkning, som använde dylika havsgående farkoster till handelsfart, transport av soldater, fiske och upptäcktsresor.

Annons

När Columbus visade europeerna vägen till Amerika hade vår egen ras för länge sedan funnit kustvägen fram till Asien och Indonesien utan att någon farkost hade lyckats tränga vidare därifrån mot passadvind och havsström ut i det okända Stilla havet. Men då spanjorerna kom till Peru fick de av den infödda kustbefolkningen höra talas om att det låg bebodda öar långt ute i havet, som inkarikets sjöfarare upprepade gånger hade besökt med sina balsaflottar.

Denna artikel publicerades i SvD den 2 oktober 1957.
Denna artikel publicerades i SvD den 2 oktober 1957. Foto: SvD:s arkiv

Sarmiento, som hade studerat både balsaflottarna och infödingarnas positionsbestämningar, lyckades övertala vicekonungen att utrusta en expedition för att finna dessa öar. Expeditionen lämnade Peru och upptäckte genast de bebodda söderhavsöarna, först Melanesien och sedan Polynesien.

Trots den kulturomvälvning som följde i spanjorernas kölvatten fortsatte den infödda kustbefolkningen i Peru och Ecuador att navigera sina balsaflottar, ofta med hela familjen ombord, hundratals sjömil fram och tillbaka utmed Sydamerikas västkust. Litteraturen fortsatte att leverera utmärkta och beundrande beskrivningar av de sjögående balsaflottarna, stundom med skisser och detaljerade konstruktionsritningar av tidigare ögonvittnen som Spilbergen, Ulloa, Humboldt, Stevenson, Blaxland och Paris, fram till 1841. Men allt eftersom de europeiska farkosterna både förbättrades och ökade i antal längs Perus kust blev balsaflottarna allt mera sällsynta och kom att framstå som allt mera primitiva i europeernas ögon, tills de blev fullständigt utträngda vid kustbefolkningens kulturella anpassning.

År 1875 blev balsaflotten för första gången bedömd i en vetenskaplig tidskrift, då Royal Anthropological Institute i London publicerade Hutchinsons artikel ”Anthropology of Prehistoric Peru”. Hutchinson, som själv bara hade sett en barkass av balsaträ utanför Lambayeque, hävdade att spanjorernas gamla skildringar av sjösäkerheten hos dessa flottar på det oroliga havet utanför Peru ”borders somewhat on the farcical”, och han degraderade med ett enda penndrag hela balsaflotten till ”a floating bundle of corkwood”. Därmed hade inkafolkets bästa farkost fått sin till synes auktoritativa dom, och kustkulturen i Peru hade berövats den grundpelare, på vilken hela dess egenartade maritima ekonomi vilat. Inkariket med dess tvåtusen kilometer långa kustlinje framstod för eftervärldens forskare som ett inlandsrike, avstängt från havet och maritima impulser genom avsaknaden av sjögående farkoster. Verkningarna gjorde sig gällande långt utanför inkaforskningens område. Stillahavsforskningen, som i slutet av förra seklet började koncentrera sig på det gåtfulla ursprunget till den blandade befolkningen på de polynesiska öarna, vände naturligtvis ryggen åt hela den sydamerikanska kontinenten. Även om det var just därifrån som passadvinden blåste och Humboldtströmmens mäktiga vattenmassor kom vältrande rakt mot dessa öar så kunde likväl inga människor ha följt med på elementens rasande färd så länge de inte hade brukbara farkoster.

Thor Heyerdahl bland arkeologiska föremål från Påskön, 1957.
Thor Heyerdahl bland arkeologiska föremål från Påskön, 1957. Foto: IBL

År 1932 tog i alla fall den kände amerikanske arkeologen S. K. Lothrop upp problemet om den peruanska sjöfarten till ny och mera ingående debatt i det första seriösa studiet av källskrifter och arkeologiskt material. Han påvisade att balsaflotten, med guara och segel, var ett viktigt kulturelement på Sydamerikas västkust, inte bara under inkatiden utan redan under de preinkaiska kustkulturerna i det gamla Peru. Dessvärre drog även han, efter rent teoretiska grunder och med författaren Byam som källa, den slutsatsen att Perus balsaflottar inte skulle kunna hålla sig flytande mer än en liten bråkdel av vägen till Polynesien innan de skulle suga åt sig vatten och sjunka. En balsaflotte måste alltid hålla sig tätt intill kusten, där den emellanåt kunde dras upp på land och torkas. Tio år senare togs balsaflotten än en gång upp till debatt, då den framstående inkaforskaren P. A. Means skrev om ”Pre-Spanish Navigation off the Andean Coast”. Means fällde samma negativa dom. Perus gamla kulturfolk stämplades på nytt som ett ”singularly unmarine-minded people”, eftersom balsaflotten ”was obviously a type of boat that would awake nothing but scorn in the breasts of shipbuilders of almost any other maritime people in the world”.

Tongivande Polynesienforskare som Dixon och Emory hade just vid den tiden i sina publikationer hävdat att vissa etnobotaniska och arkeologiska data i Polynesien tydde på preeuropeiska impulser per balsaflotte från Peru. Båda tog strax tillbaka sina påståenden i nya publikationer, eftersom de främsta auktoriteterna i fråga om peruansk sjöfart nu hade påvisat att ingen balsaflotte kunde hålla sig flytande ända till Polynesien. Men Dixon höll fast vid att om inte Perus befolkning kunde ha nått Polynesien med sina balsaflottar så var sötpotatisen ett genetiskt bevis för att öborna i Polynesien i så fall måste ha rest fram och tillbaka till Peru med kanot och själva hämtat potatisen hos Perus urinvånare. Polynesienforskningen blev fullständigt likriktad. Smithsonian Institution utgav 1943 ett verk om Polynesien, där Weckler skriver: ''No American Indians had seagoing ships that were capable of such passages as the voyage to Polynesia”. Den främste då levande Polynesienetnografen, sir Peter Buck, riktade som alla andra sin uppmärksamhet uteslutande mot Asien; och i sin ''Introduction to Polynesian Anthropology” motiverar han detta på följande sätt: ”Since the South American Indians had neither the vessels nor the navigating ability to cross the ocean, space between their shores and the nearest Polynesian Islands, they may be disregarded as the agents of supply”.

Ett studium av källskrifterna fick mig att tvivla på detta påstående, som man påträffade överallt och som låg till grund för så många slutsatser i både peruansk och polynesisk forskning. År 1947 beslöt jag därför att bygga en balsaflotte som sjösattes i Peru. Strax drev den med vind och strömmar direkt till Polynesien, med oss själva och hela lasten ombord. Forskningen hade alltså byggt på en dogm som sprack vid empirisk prövning. Sex år senare byggde jag ännu en balsaflotte och företog förnyade experiment utanför Ecuadors kust. Den gången fick vi reda på hur inkafolket och deras föregångare hade lyckats navigera sina flottar med guara-metoden upp mot vinden lika lättvindigt som en vanlig segelbåt. Balsaflotten hade därmed visat sig bättre ägnad för havsseglats än någon öppen båt, och bärkraften stod fullständigt i särklass.

Men forskningen bygger inte ostraffat på en dogm i generationer. I facklitteraturen förkunnade samtliga auktoriteter att det inte fanns något arkeologiskt material på Galapagosöarna, det fanns inga fornlämningar som tydde på att Sydamerikas gamla kulturfolk någonsin hade besökt denna ögrupp. Och varför skulle forntida flottfarare besökt Polynesien som låg ännu längre ut, när de inte hade lyckats upptäcka Galapagos? Detta togs som bevis för att balsaflottarna, även om de nu bevisligen var fullkomligt sjövärdiga, likväl aldrig använts i praktiken annat än tätt utmed kontinentens öppna kust.

Förgäves sökte jag i litteraturen nå fram till den arkeolog som hade undersökt Galapagos. Det visade sig att ingen arkeolog hade ansett det omaket värt att ta sig dit, alla hade bara tagit för givet att det inte fanns något att leta efter på de avsides belägna öarna eftersom andra auktoriteter hade påvisat att Sydamerikas urbefolkning inte bedrev sjöfart.

Jag engagerade därför år 1953 två professionella arkeologer och for raka vägen till Galapagos. Innan några veckor gått hade arkeologerna funnit preinkaiska boplatsområden på tre olika öar i Galapagosarkipelagen. Lämningar efter bl. a. 131 indianska keramikkrukor utgrävdes och studerades sedermera av specialister. Resultatet som kungjordes 1956 av Society for American Archaeology, visar att sjöfarare från både Peru och Ecuador under olika tidsepoker före inkatiden besökt Galapagos, som ligger lika långt från deras eget fastland som Island ligger från Norge. Galapagos ligger åtskilliga dagsresor från kontinenten, just där den kraftigaste grenen av havsströmmen flyter vidare till Polynesien. Nästa ö ute i havet är Påskön. Då jag nyligen reste dit med fyra arkeologer, var det för att sätta en stillahavsdogm på prov. Ingen hade nämligen företagit arkeologiska utgrävningar på denna fascinerande ö, men på teoretisk grund var alla auktoriteter ense om att Påskön inte kunde varit bebodd av människor förrän omkring år 1500 e. Kr. Detta motiverades uteslutande med ett påstående om att Påskökulturen måste vara så ung därför att denna ensliga ö låg längst bort från Asien och därför måste ha befolkats efter alla de andra öarna i Polynesien. Här hade forskningen ånyo dragit en slutsats på grundval av en dogm, nämligen att det nödvändigtvis var asiater, som först hade befolkat Påskön. Men om det nu var stenhuggare från Peru? I så fall skulle Påskön ligga tusen kilometer närmare utgångspunkten än alla de andra öarna i Stilla havet och sålunda sannolikt hysa den äldsta kulturen i hela Polynesien. Detta skulle föra oss tillbaka till omkring år 500 e. Kr., d. v. s. 1 000 år före den allmänt godtagna tidpunkten. En differens på tusen år är en enorm avvikelse i en diskussion om tidpunkten för bosättningen, särskilt i Polynesien som alla erkänner vara världens senast befolkade område. Utgrävningarna på Påskön gjorde det möjligt för oss att en gång för alla avgöra tvisten. Arkeologerna fann daterbart träkol i ett gammalt fästningsverk på Påskön, och karbondateringen som gjordes i Köpenhamn visar att Påskön var befolkad redan omkring år 400 e. Kr., d. v. s. tusen år tidigare än den redan godtagna tidpunkt som baserats på ankomsten mot vind och ström från Asien

Det skulle föra alltför långt att nämna fler exempel. Men man kan fråga sig varför forskningen bygger på så många fullständigt ohållbara förutsättningar i östra Stilla havet. Är det rena tillfälligheter? Eller är det effekten av ständigt upprepade påståenden som i generationer har dirigerat en psykologisk enkelriktad trafik från Asien över Stilla havet? Alla har utan vidare godtagit Asien som utgångspunkt för alla individer som nått de polynesiska öarna och bildat den polynesiska blandrasen och blandkulturen. Men ingen har frågat efter bevis. Vem har någonsin påvisat ett område i Asien eller Indonesien där den komplicerade polynesiska rasen och kulturen möjligtvis kan ha haft sitt hemland, och vem har föreslagit en vandringsväg därifrån till Polynesien utan att bemötas med ett arkeologiskt eller kronologiskt motbevis? Ett vagt och generellt påstående om att dylika bevis föreligger – det är det som är den farligaste dogmen i hela Stilla havet.

Laddar…
Annons
Annons

Thor Heyerdahl ombord på Kon-Tiki 1947.

Bild 1 av 3

Denna artikel publicerades i SvD den 2 oktober 1957.

Foto: SvD:s arkiv Bild 2 av 3

Thor Heyerdahl bland arkeologiska föremål från Påskön, 1957.

Foto: IBL Bild 3 av 3
Annons
Annons
Annons