Annons

Kristoffer Leandoer:Dödsrunorna gjorde inte vågen för Mallarmé

När kända personer går bort blir vi idag snabbt översköljda av känslomässiga hyllningar. Döden har dock inte alltid lagt locket på kritiska perspektiv. En ny bok samlar ­alla nyhetsartiklar, dödsrunor och minnesdikter som skrevs efter ”den obegriplige” franske poeten Stéphane Mallarmés död hösten 1898.

Under strecket
Publicerad
Stéphane Mallarmé (1842–1898).
Stéphane Mallarmé (1842–1898). Foto: Félix Nadar

I början av september 1898 får Stéphane Mallarmé ont i halsen. Läkaren som tillkallas tror att han kommer tillfriskna inom några dagar, men i stället förvärras problemen och Mallarmé drabbas av kramper i struphuvudet som nästan kväver honom. En ny attack följande morgon är mer än vad kroppen klarar av, och klockan elva på förmiddagen den 9 september 1898 dör Stéphane Mallarmé omgiven av fru och dotter på familjens sommarställe i Valvins vid Seine, strax sydost om Paris. Han är 56 år gammal. Han har precis hunnit skriva sitt litterära testamente, där han förklarat att det inte finns någon litterär kvarlåtenskap – även om det ”skulle ha blivit mycket vackert” – och uppmanat dottern att bränna allt. Två dagar senare hålls begravningen, och 200 personer följer kistan, däribland Clemenceau, Nadar, Pierre Bonnard, Rachilde, Alfred Jarry (på cykel!). ”Det är inte var dag man begraver Mallarmé!”, säger en påtagligt rörd Renoir vid middagen efteråt, och Valéry drabbas av en kvävningsattack och kan inte läsa sitt gravtal.

Stéphane Mallarmé (1842–1898).

Foto: Félix Nadar Bild 1 av 1
Annons
Annons
Annons