Annons
X
Annons
X

”Dödsmorskan” vill förlossa själar

LJUSBRINGARE. Sjuksköterskan Anita Lanz har i över tio år arbetat med döende patienter. Hon kallar sig dödsmorska.

– Om livet börjar med kroppens förlossning kan god palliativ vård innebära att hjälpa till med själens förlossning, att patienten får dö i frid.

(uppdaterad)
Anita Lanz blev ”dödsmorska”, som hon kallar det, efter att själv ha varit med om        en svår skidolycka. ”Jag kände starkt att jag hade en ny uppgift i livet.”
Anita Lanz blev ”dödsmorska”, som hon kallar det, efter att själv ha varit med om en svår skidolycka. ”Jag kände starkt att jag hade en ny uppgift i livet.” Foto: YVONNE ÅSELL

LIVET IN I DÖDEN

Under en längre period hade Anita Lanz ofta besökt och talat med den obotligt cancersjuka Elisabet. Båda hade de fött flera barn. Båda hade de upplevt den salighet och lycka som en kvinna känner när den nyfödda läggs i hennes armar. I detta fann de varandra.

Vid ett tillfälle berättade Elisabet att hon och hela familjen skulle fira en fest nästkommande söndag, med alla hennes barn och barnbarn. När den söndagen inföll ringde en av Elisabets döttrar och bad Anita komma till festen. Elisabet mådde sämre och ville ha också Anita vid sin sida.

När Anita anlände mötte hon Elisabets blick, som talade om att tidpunkten för Elisabets avfärd nu var mycket nära. Det fanns en oro kring att en av sönerna saknades. Han var på väg, men hade ännu inte hunnit fram.

Annons
X

Anita förklarade att om Elisabet inte kunde vänta skulle ändå hennes själ dröja kvar i rummet en tid, och hon skulle se till att sonen fick hjälp att ta adjö av mamma. Orden verkade ha en lugnande effekt. Efter en stund avled Elisabet så stilla att det knappt märktes.

Så berättar Anita Lanz om sitt arbete som ”dödsmorska” och en av sina patienters hädanfärd i boken Jag vill dö med en ängel vid min sida (Optimal förlag, 2011), som hon skrivit tillsammans med frilansjournalisten Catarina Baldo Zagadou.

Mer korrekt är Anita Lanz intensivvårdssjuksköterska med vård i livets slutskede som specialitet. I över tio år har hon jobbat med döende patienter vid ett regionsjukhus i Schweiz. Hon arbetar också i ett hemvårdsteam för svårt sjuka. Men hon säger att epitetet dödsmorska bättre beskriver det hon håller på med.

Stäng

PERFECT WEEKEND – Nyhetsbrevet från SvD Perfect Guide som håller dig uppdaterad på de senaste samtalsämnena inför helgens middagar.

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    – Precis som ett barn behöver hjälp med kroppens förlossning vid födelsen, behöver en döende hjälp med själens förlossning när tiden på jorden nått sitt slut.

    Den palliativa vården, alltså lindrande omsorg om döende och deras anhöriga, har blivit mycket bättre med åren, anser Anita Lanz. När hon började arbeta som sjuksköterska i Sverige på 1960-talet rullade man in döende i badrummet och väntade på att de skulle dö, berättar hon. Med den engelska hospicerörelsens vårdfilosofi som pådrivare har vården blivit mer inriktad på att upprätthålla livskvalitet och värdighet in i det sista.

    Det är underbart att man numera är mycket mån om att ge smärtlindring och andra mediciner för att minimera lidandet, anser Anita Lanz. Hon är själv alltid mycket noga med detta, och diskuterar alltid med läkare om hon tror att exempelvis dosen av morfin behöver ändras.

    Men hennes långa erfarenhet säger att detta inte räcker. Det är inte bara kroppen som behöver få omsorg och respekt.

    – Alla de runt tusen döende patienter som jag haft kontakt med under åren har också önskat någon form av själsligt stöd.

    I boken Jag vill dö med en ängel vid min sida berättar Anita Lanz om många av sina fall. Det rör sig om människor i alla åldrar och i alla samhällsklasser: lilla cancersjuka Seline, gamle bonden Kari, 30-åriga Peter, läkarfrun Lena Kristina med flera.

    En sak har de gemensamt: de har fått dö i frid.

    När jag frågar Anita Lanz om det är ett selektivt urval säger hon att naturligtvis har inte alla de tusen döende personer hon har haft kontakt med dött i frid.

    – Ibland har det varit tråkigt, ibland bara hemskt.

    Men det är hennes ambition att på något sätt göra de sista dagarna och timmarna betydelsefulla, både för den döende och för de närmaste. Döden är ett tillfälle att återförenas med sin kanske bortglömda själ, menar hon.

    I praktiken kan detta innebära att försöka få till en glädjestund med familjen, att följa med patienten till en efterlängtad plats eller uppfylla en annan liknande önskan. Det kan vara att arbeta för att få till en försoning mellan den döende och någon eller några närstående som han kanske haft en längre konflikt med. Det kan vara att genom samtal få den döende att komma till freds med fasansfulla upplevelser i barndomen.

    Ibland vill patienten tala om sin själs väg, som Anita Lanz uttrycker det. Vad händer efter döden och hur har jag levt mitt liv?

    – De upplever drömmar och visioner och vågar ofta inte prata med de närstående om det. De är rädda för att inte bli förstådda och att bli betraktade som knäppa.

    Anita Lanz har själv varit en sökare och i samband med en svår skidolycka hade hon en nära-döden-upplevelse.

    – Jag hamnade i ett rofyllt tillstånd, i en annan värld. Det enda jobbiga var att lämna man och barn, annars kändes det helt lugnt att vara där jag var. Döden är inte farlig, var min första tanke. När jag sedan vaknade upp, efter att också ha haft en klar och vägvisande dröm, kände jag starkt att jag hade en ny uppgift i livet, att bli en dödsmorska.

    Anita behövde inte anstränga sig. Olika yttre omständigheter gjorde att hon började arbeta inom den palliativa vården. Hon upplevde att hon leddes av en osynlig hand, att hon fick ett kall.

    Var och en har sin väg, är Anita Lanz noga med att påpeka. I sitt arbete vill hon inte styra någon utan försöker vara öppen för patientens behov. Ibland står en präst för huvuddelen av den själsliga vården.

    Ibland kan det vara en sup och ett skratt tillsammans som behövs, säger Anita, som har många okonventionella metoder i sin verktygslåda.

    Hon kan erbjuda patienten en särskild massage, bioenergibehandling. Metoden liknar akupressur, berättar Anita, men är ändå en annan sak. Det handlar om mjuka och djupgående stretchningar som har till uppgift att lösa upp blockeringar och låsningar i kropp och själ.

    Om patienten är rädd för döden men inte vill ha någon präst kan Anita leda patienten i en guidad meditation där tröstande änglar spelar en stor roll. Hon har sett flera patienter bli lugna av att få möta en ängel som tar dem till andra sidan.

    – Änglar har mer och mer blivit mina bästa hjälpredor.

    För egen del är Anita Lanz inte längre rädd för att dö. Inte särskilt i alla fall. Hon är mer rädd för den sista tiden i livet.

    – Jag hoppas att den palliativa vården fortsätter att utvecklas så att den omsorg som gäller vid ett barns födelse kommer att få sin motsvarighet vid varje själs förlossning.

    Annons
    Annons
    X

    Anita Lanz blev ”dödsmorska”, som hon kallar det, efter att själv ha varit med om en svår skidolycka. ”Jag kände starkt att jag hade en ny uppgift i livet.”

    Foto: YVONNE ÅSELL Bild 1 av 1
    Annons
    X
    Annons
    X