Annons

Torsten Pettersson:Dödsmässan bekräftar vår mänsklighet

Under hundra starka minuter skådar publiken mörkret i en kollektiv ritual tillsammans med körer och orkester. Sven-David Sandströms och Tobias Berggrens ”Requiem” bör hållas levande som ett av 1900-talets viktigaste svenska verk.

Under strecket
Publicerad

Det heter att det är omöjligt att skriva poesi efter Auschwitz, men denna omyndigförklaring av litteratur och andra konstarter har konstnärerna i praktiken inte accepterat. Efter andra världskriget har de fortsatt att med oförminskad styrka behandla teman av olika slag, och ibland har de rentav vågat sig på att gestalta Förintelsens till synes onämnbara fasor. I Sverige är det mest uppmärksammade bidraget av det sistnämnda slaget Sven-David Sandströms och Tobias Berggrens stora kör- och orkesterverk ”Requiem”. Det har undertiteln ”De ur alla minnen fallna” och inspirerades bland annat av Beate Klarsfelds dokumentering av tyska och franska nazisters judeförföljelser. Uruppförandet i Berwaldhallen i februari 1982 hälsades som en väsentlig och starkt berörande kulturhändelse (även om banala kontroverser kring runda ord avledde en del av det berättigade seriösa intresset).

Sedermera har verket tillåtits att sjunka undan, trots att det rätteligen borde hållas levande som ett av krönen i svensk 1900-talsmusik. Det beror antagligen delvis på att dess ämne och konstnärliga kraft ställer både musiker och lyssnare inför en emotionell utmaning som inte är lätt att möta. Därtill avskräcker säkert rekviets komplexitet och omfattning från uppföranden genom att de förutsätter en lång repetitionstid och ett ovanligt uppbåd av musiker: stor symfoniorkester, blandad kör, barnkör, fyra solister och ljudband. Kanske har verket också kommit att uppfattas som stilistiskt bedagat i och med att Sandström senare utvecklade sig bortåt från dess fräna tonspråk i riktning mot den melodiösa och tonala musik som möter i ”High Mass”, hans brett upplagda kör- och orkesterverk från 1994.

Annons
Annons
Annons