Recension

No Love Lost. Blue PaintingsDödskallar blir levande

Damien Hirst framför två målningar ur sviten No love lost. Han valde själv att presentera den i Wallace Collections  klassiska miljö i stället för på vita galleriväggar.
Damien Hirst framför två målningar ur sviten No love lost. Han valde själv att presentera den i Wallace Collections klassiska miljö i stället för på vita galleriväggar. Foto: BILLIE SCHEEPERS
Under strecket
Publicerad
Annons

När Fan blir gammal blir han religiös, lyder ordspråket. Fan skulle i det här fallet kunna vara Damien Hirst, engelsk konsts megastjärna och provokative
enfant terrible. Och religionen han omvänt sig till är Måleriet – med stort M. På Wallace Collection, Londons mest välskötta konstmuseum, intimt och vänligt, visar den tidigare så konceptuelle Hirst, från en generation som i allmänhet varit skeptisk eller direkt fientlig mot måleriet, en serie om 25 blå målningar. Det sker i anslutning till museets egna samlingar, med Poussins berömda Dans till Tidens musik väl inom synhåll.

De blå målningarna varierar Hirsts motiv framför alla andra: det mänskliga kraniet (diamantskallen For the love of God från 2007). Men de visar också blommor, fjärilar och frukter, tillsammans med enstaka moderna ting, en cigarett, en askkopp, ett armbandsur. Temat i målningarna är flyktighet och förgängelse; de knyter an till barockens vanitas-stilleben och gör det så omedelbart att man frågar sig om utställningen bör uppfattas som ironi eller pastisch.

Annons
Annons
Annons