Annons
X
Annons
X

”Dödshjälp är inget sluttande plan”

Kan frivillig dödshjälp accepteras när allt hopp är ute och bara lidande återstår – och särskilt lidande som den palliativa medicinen inte rår på? Myndigheterna i Oregon har nyligen publicerat en rapport om 20 års unika erfarenheter av lagfäst, frivillig dödshjälp, som kan tillföra den svenska debatten viktig kunskap, skriver professor Staffan Bergström och dr Pete Reagan, Oregon, USA.

Debatten om dödshjälp
Staffan Bergström och Pete Reagan
Staffan Bergström och Pete Reagan Foto: Privat

DEBATT | DÖDSHJÄLP

Närmare 80 procent av svenskar som tillfrågats i flera Sifo-enkäter om sin inställning till frivillig dödshjälp svarar att de är positiva och försvarar “den sista friheten”. Så var situationen i den amerikanska delstaten Oregon i mitten av 1990-talet. Ett medborgarinitiativ drev fram en folkomröstning 1997 som medförde att Oregon blev den första amerikanska delstat med lagfäst rätt till frivillig dödshjälp.

Lagens namn blev DWDA (Death With Dignity Act, det vill säga lagen om en värdig död). Dess innebörd är mycket sträng och åtta specifika krav måste vara uppfyllda för att en döende patient skall kunna åberopa den. Lagen förbjuder att en läkare eller annan person utför den ”dödshjälp” lagen tillåter; patienten måste själv inta den av läkare utskrivna medicinen. Detta är en avgörande skillnad mot lagarna i länder som Belgien, Nederländerna och Schweiz.

Årsrapporterna 1997–2016 visar att 1 749 personer fått förskrivet läkemedel medan 1 127 faktiskt använt sig av det, det vill säga endast 64 procent. Det är omvittnat under de 20 åren att själva förskrivningen av läkemedlet är en palliativ åtgärd som ­bidrar till en lugnare kommunikation med större tillförsikt och trygghet hos den döende. Drygt 90 procent av dem som utnyttjat DWDA var inskrivna i hospicevård innan, men de allra flesta avled i hemmet. 

Annons
X

En vanlig missuppfattning är att den frivilliga dödshjälpen är ofta förekommande. Av alla dödsfall i Oregon är det bara cirka 0,4 procent som skett efter intag av läkemedel enligt DWDA, det vill säga ett av 250 dödsfall.

En av oss (PR) råkade vara den allra första läkaren i Oregon som 1997 förskrev läkemedel enligt DWDA. PR har sedan dess förskrivit dessa läke­medel cirka 25 gånger och i 15 av dessa fall har medlet kommit till användning. I sina anteckningar har PR noterat:

”Frivillig dödshjälp kommer aldrig att bli vanlig i en läkares vardag. Det är mycket få patienter som verkligen önskar det (även om det är vanligt att vilja överväga det eller prata om det). I mitt praktiska yrkes­liv, med undantag för några patienter som remit­terats till mig för bedömning, har det endast ­varit två av mina egna långvariga patienter som ­begärt det. Ingen läkare kommer att bygga upp ­någon omfattande erfarenhet av frivillig dödshjälp.

Stäng

SvD:s NYHETSBREV – dagens viktigaste nyheter direkt i mejlkorgen

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    En vanlig missuppfattning är att den frivilliga dödshjälpen är ofta
    förekommande.

    Från min egen erfarenhet kan jag säga att det ­allra första fallet kändes ganska monumentalt, men det är delvis på grund av dess historiska betydelse och till följd av en omfattande publicitet i medierna. ­Efter det första fallet, fann jag varje möte med svårt sjuka, döende patienter med outhärdligt lidande – trots palliativ vård – vara en djupt gripande upp­levelse, nästan med en andlig dimension. Jag kände alltid ett extra djup i engagemang med dessa patienter. Om något gjorde mig dessa upplevelser ännu mer noggrann och uppmärksam på vad jag gjorde. Jag ville alltid ha en djupgående kontakt med familjemedlemmar och andra vårdgivare runt patienten.”

    Sedan DWDA lagfästs i Oregon har ytterligare fyra delstater i USA infört möjligheten till legalt, självvalt livsslut. Tillsammans har de fem delstaterna omkring 51 miljoner invånare och utgör cirka 16 procent av USA:s befolkning.

    Varför finns det i många länder ett motstånd mot frivillig dödshjälp bland läkare inom den palliativa vården? I Oregon är det uppenbart att DWDA har fungerat som en katalysator för en bättre palliativ vård och att patientens visshet om DWDA i sig själv är en kvalitet i den palliativa vården. Många läkare avvisar dödshjälp av religiösa skäl. Men finns det andra, medicinska skäl? Två kategorier av motargument finns fortfarande – men allt mindre under de 20 år som gått – i Oregon.

    För det första finns ibland argumentet ”det finns alltid ytterligare palliativ vård att erbjuda pati­en­ten”. Statistiken och erfarenheterna av närmare 1 800 förskrivningar under snart 20 år talar starkt emot detta.

    För det andra finns argumentet om det sluttande planet: att det blir en okontrollerbar ökning av antalet fall av ”dödshjälp” på allt vidare indikationer. I Oregon sker varje år en mycket noggrann uppföljning och detaljrapportering av alla fall där DWDA tillämpats. Om felaktig tillämpning av lagen skett blir det rättsliga påföljder och straffansvar för den som ertap­pas. Inget sådant fall har rapporterats. Och ingen sådan ”slippery slope”-tendens har kunnat påvisas. 

    Slutsatsen av två decenniers erfarenhet av DWDA är att den är ett nödvändigt komplement till den palliativa vården, där den utgör en omistlig tillgång för döende patienter, när den palliativa vården sviktar. Här finns viktig erfarenhet att hämta för den svenska vårdverkligheten.

    Staffan Bergström

    professor, internationell hälsa,

    Karolinska Institutet

    Pete Reagan

    dr, National Medical Director Emer.

    Compassion and Choices, Oregon, USA

    Staffan Bergström och Pete Reagan Foto: Privat
    Annons
    Annons
    X

    Staffan Bergström och Pete Reagan

    Foto: Privat Bild 1 av 3
    Foto: Fredrik Sandberg/TT (Arkiv) Bild 2 av 3

    Staffan Bergström och Pete Reagan

    Foto: Privat Bild 3 av 3
    Annons
    X
    Annons
    X