Annons
X
Annons
X

”Dödshjälp är ingen modell för framtiden”

Ett samhälle som aktivt tillåter att medborgare dödas, som alternativ till att erbjuda dem lindring och tröst, det är ett primitivt samhälle. Det skriver Per Ewert, direktor vid Claphaminstitutet, i en replik till Claes Britton.

Debatten om dödshjälp
[object Object]
Per Ewert Foto: Claphaminstitutet

REPLIK | DÖDSHJÄLP

Vi har både en sådan medicinsk kompetens och sådan tillgång på smärtstillande och ångestdämpande medel att patienter idag har en större möjlighet till en värdig död än någonsin tidigare.

Författaren Claes Britton gör i lördagens SvD ett känsloladdat angrepp på svensk lagstiftning som inte tillåter att aktivt döda patienter. Sjukvården har ända sedan läkekonstens fader Hippokrates dagar haft ett fast uppdrag – att ibland bota, ofta lindra, alltid trösta, men ”icke ge någon gift, om man ber mig därom”. Lagstiftare och läkare gör väl i att hålla fast vid de principer som behöver vara bärande för en civiliserad sjukvård också i framtiden.

Det är med medkänsla man tar del av den vanmakt inför sin mors död som Claes Britton uttrycker. Men hans beskrivning kan samtidigt inte användas som generell bild av döende patienter i 2010-talets Sverige. I sin text använder han återkommande mycket drastiska ord som att dödsprocesser i vårt land skulle innebära ”tortyr”, ”fruktansvärda lidanden” och ”panisk skräck”. Han summerar med att många människor just nu ”lider djävulska kval” på grund av att svensk lag inte tillåter dödshjälp. Det är ett starkt känslomässigt språk. Men det måste tydligt understrykas att detta inte är en adekvat beskrivning av svensk sjukvård av idag.

Annons
X

Döendet som en process av svåra plågor har inte alls varit ovanlig under gångna tidsepoker. Också under det senaste seklet har det funnits situationer där många har mött döden under hemska omständigheter, framför allt i krigssituationer där ingen smärtlindring och ingen närstående funnits vid den döendes sida. Genom historiens gång har vi dock nått ett mer civiliserat och människovärdigt samhälle. Det gäller också döendet. Dagens Sverige är långt ifrån det sjukvårdsmässiga U-land som dödshjälpförespråkare ofta målar upp som en slags skräckbild. Vi har både en sådan medicinsk kompetens och sådan tillgång på smärtstillande och ångestdämpande medel att patienter idag har en större möjlighet till en värdig död än någonsin tidigare. Det vore fruktansvärt om vi i en sådan tid skulle kliva tillbaka till en inställning som inte kan anses höra hemma i ett modernt land.

För några år sedan medverkade jag i en offentlig debatt om dödshjälp mot Torbjörn Tännsjö. Jag avslutade med att återberätta en samtidsbild från överläkare Mikaela Luthman om hur hon tog emot en ung man som var döende i cancer, och som kom in till palliativvården i svår ångest och först besvarade alla frågor med ”Jag vill dö”.

Hon berättade hur hon och övrig personal genom att visa honom värme, respekt och omvårdnad kunde hjälpa honom ut ur hans mörker till en god sista tid, där han fick sluta sitt liv tillsammans med sina närmaste – utan lidande. När jag tog i hand efter genomförd debatt lutade sig Tännsjö mot mig och sade avmätt: ”Ja, sådär demagogiskt kan man förstås också avsluta!” Men att berätta om hur vi också på ett djupare plan kan möta medmänniskan i sin sista och allra mest utsatta tid är inte demagogi – att på ett osakligt sätt spela på känslor. Det är att ta döendet på så stort allvar som det förtjänar.

Stäng

SvD:s NYHETSBREV – dagens viktigaste nyheter direkt i mejlkorgen

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Det är däremot noterbart hur dödshjälpförespråkare ofta bygger sin argumentation på känslor av frustration eller fruktan. Även dessa känslor är värda att ta på allvar. Döden är något som ingen människa närmar sig lättvindigt. Men vi möter vår medmänniska bäst genom att vi tillsammans bygger en livets kultur kring livets slutskede. Om sjukvården får möjligheten att ge ett sådant bemötande kan den här fruktan reduceras hos både döende och närstående, så att patienten kan få en i ordets rätta bemärkelse värdig död.

    Claes Britton kritiserar den palliativa vården i Sverige. Det är helt riktigt att det finns potential till förbättring av denna viktiga vård i livets slutskede. Men alternativet är inte att välja döden som utväg. Brittons beskrivning ger inte heller rättvisa åt de fantastiska vårdanställda som varje dag ger ett ovärderligt stöd till många patienter som nalkas slutet av sitt liv.

    Det är inte alls ovanligt att patienter kan uppleva ångest inför döendet, men forskning visar att det i första hand rör sig om en existentiell ångest, en oro som oftast grundar sig i att man inte känner sig redo att dö. Sådana känslor avhjälps inte med en spruta som snabbt gör slut på livet. Den bästa hjälpen mot den sortens lidande i livets slutskede är aldrig att erbjuda döden, utan att erbjuda gemenskap, närhet och omtanke. Då kan de flesta patienter också nå det stadium där de accepterar döden och vågar möta den med värdighet och – ja, faktiskt – frid.

    Den ofta använda bilden av döendet som en tid av outhärdlig smärta är helt enkelt inte sann. Under 2015 uppgav 80 procent av Sveriges palliativpatienter under sin sista vecka i livet att de inte upplevde någon smärta, eller att de fick den helt lindrad. Den andel som uppgav att de inte upplevde att deras smärta lindrades var försvinnande liten, endast 0,2 procent. Vid outhärdlig smärta kan sjukvården alltid ge lindring, i extrema fall söva patienten. Kompetensen är idag mycket god om såväl smärtlindring som människans övriga behov i livets slutskede. De behov som vården idag framför allt lyfter fram är existentiell hälsa och att ge patienten en känsla av sammanhang. En ytterligare förstärkt palliativ vård och hospicevård i Sverige kan fylla just dessa behov ännu bättre och förhoppningsvis en gång för alla tysta kraven på dödshjälp.

    Ett samhälle som aktivt tillåter att medborgare dödas, som alternativ till att erbjuda dem lindring och tröst, det är ett primitivt samhälle. En sådan praxis tillhör forntiden, inte framtiden. Låt oss därför inte vrida klockan tillbaka, utan istället fortsätta att tillsammans bygga en omsorgens och livets kultur.

    Per Ewert

    direktor vid Claphaminstitutet

    Annons
    Annons
    X

    Per Ewert

    Foto: Claphaminstitutet Bild 1 av 1
    Annons
    X
    Annons
    X