Recension

DödsdansenDödsdansen

Under strecket
Publicerad
Annons

”Dödsdansen”: två människor instängda på en ö, i ett torn, i ett äktenskap. I Peter Lundquists scenografi på Stockholms stadsteaters lilla scen syns himlen genom fönsterhål i den tjocka muren. Men det finns också ett stort dörrpar som kan slås upp mot oändligheten; friheten är inte långt borta.
Men Kaptenen och hans skådespelerska till hustru ser sitt öde som givet och oföränderligt. Han har gjort sig till fiende med i stort sett alla, och hon har gett upp sin potentiellt lysande karriär för hans skull. Stackars Edgar och Alice!! Inte är de bjudna på middag till doktorns, heller.
På ytan stannar dramat kvar i Strindbergs eget tidiga 1900-tal. Det cirkelrunda rummet är tidsenligt möblerat, inklusive barskåp och piano, och Claire Wikholm och Sten Ljunggren i svart sammet och kaptensuniform skulle kunna visas på museum. Men uppsättningen förhåller sig till denna tid och denna plats med välgörande distans.

Wikholm spelar en kvinna som anser att det är helvetet på jorden att vara utan piga och tvingas bryta sysslolösheten med att själv ta hand om hushållet. Ljunggren visar fram en kapten som tar sin egen högmodiga livssyn på lika stort allvar. Båda klagar högljutt på ett äktenskap som utifrån ter sig rätt idylliskt: de talar civiliserat med varandra efter tjugofem år och försöker hitta gemensamma sysselsättningar. Att de ser sin situation som helvetisk blir med vår tids glasögon verkligt komiskt.
Inte mindre komiskt blir det när dessa två utleda spindlar drar in den besökande Kurt i sitt nät.
Reuben Sallmander ser trött och åldrad ut i rollen och är oväntat trovärdig som barndomskamrat till Alice. Att han också tar det beskrivna äktenskapshelvetet på så stort allvar höjer komiken ytterligare en nivå.

Annons
Annons
Annons