Recension

Stockholm Early Music Festival, Eric Ericsons kammarkör, dirigent Eric EricsonDödligt vackra barocka stämmor

Under strecket
Publicerad
Annons

Karaktärsstark uppträder Early music Festival varje försommar i ny skrud, där årets upplaga präglas av den svenska stormaktstidens internationalism. Och för ändamålet utgör Tyska kyrkan den perfekta huvudscenen.
I det rektangulära kyrkorummet formerade sig under invigningskvällen Eric Ericsons kammarkör i ständigt nya konstellationer för att skapa barockens helt akustiska surround-sound.
Här behövs varken ljusrigg eller förstärkare; den visuella prakten och orgelns sammetsbas, här hanterad av Björn Gäfvert, bäddar för en synestetisk upplevelse där alla sinnen mättas.
Och de anspråk som senrenässansens motetter och madrigaler ställer är inte dåliga: total underkastelse, parat med total individualism.

I Samuel Scheidts Duo Seraphim tyngdes vingslagen ner något, för här som i Heinrich Schütz motetter är det frasernas retoriska upprepning som utgör musikens pulsåder, och kräver ett slags landning eller
svar.
Konsertens hjärta blev därför Claudio Monteverdis Sestina - sorgesången över sångerskan Caterina Martinelli, som framfördes besjälat av fem soloröster med stöd av Karl Nyhléns trygga teorb. Nästan dödligt vackert stundtals, och det fanns ögonblick då man önskat sig mer sveda i dissonanserna för att skaka om åhöraren på djupet.

Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons