Annons
X
Annons
X

Döden kan lära oss att leva

FRÅGOR I SLUTET Naken dödsångest ser kuratorn Lisa Sand nästan aldrig när hon möter döende patienter, snarare dess motsats: I dödens närhet söker vi efter liv. Inte minst för att den yttersta ensamheten är så smärtsam.

– Fantasi, dagdrömmar, magiskt tänkande – allt kan vara en hjälp, säger hon.

(uppdaterad)
Lisa Sand anser att det är viktigt att hitta ”intressen som står över sjukdomen”, såsom att se på film, lyssna på musik, läsa, måla eller skriva.
Lisa Sand anser att det är viktigt att hitta ”intressen som står över sjukdomen”, såsom att se på film, lyssna på musik, läsa, måla eller skriva. Foto: GUNNAR LUNDMARK

LIVET IN I DÖDEN

Genom alla de möten som Lisa Sand haft med döende patienter vet hon: vi människor tar till alla till buds stående medel för att orka leva sista tiden. Kognitiva förmågor. Känslor. Fantasi. Och ibland det som kallas magiskt tänkande. Som när en av hennes patienter tittade upp i stjärnhimlen under de tysta, ensamma kvällarna och sa: ”Där uppe finns alla de som dött före mig. Dit ska jag också.”

– Det är som en förhoppning, en tröst när det blir för ensamt och för otäckt, säger Lisa Sand. Magiskt tänkande som inte skadar ska man absolut inte ifrågasätta. Ändå brukar de som börjar prata om att vara en del av något större bli lite försiktiga och kolla in mig först innan de fortsätter …

Det händer att de undrar vad Lisa Sand själv tror; kan de som gått före komma och möta? Då säger hon helt enkelt ”jag vet inte”. För åren som kurator i palliativ vård har lärt henne att existentiella frågor inte ska besvaras på ett speciellt sätt, exklusivt för filosofin eller teologin, utan dem ska man dela med varandra.

Annons
X

– Då måste man låta människor få berätta i tillit till att de blir tagna på allvar. Funderingar, dagdrömmar, minnen, magiskt tänkande – allt kan vara en hjälp.

Lisa Sand arbetar som kurator på Långbroparks palliativa vårdavdelning. För några år sedan la hon fram en doktorsavhandling om hur människor som vet att tiden är utmätt får kraft att leva vidare – ytterst få väljer nämligen att ta sitt liv. Och låt oss börja med att det faktiskt kan bli fint på slutet. Lugnt, värdigt. Och färdigt. Men själva beskedet om att inget mera finns att göra, och tiden närmast efter, är något av det svåraste vi kan gå igenom. Att få veta att man har en obotlig sjukdom utlöser alltid en kris, skriver hon i sin avhandling. Då händer något i ”vårt djupaste djupa djup”.

– Det är så klart fruktansvärt, säger hon lugnt. Mer för vissa än för andra.

Stäng

PERFECT WEEKEND – Nyhetsbrevet från SvD Perfect Guide som håller dig uppdaterad på de senaste samtalsämnena inför helgens middagar.

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Så olika som vi levt, så olika närmar vi oss också slutet. Några orkar vara nära sin vetskap om döden, länge – andra vill inte ha med den att göra, inte alls. Det vanligaste är att man är vanlig. Inte så meddelsam om hur man har det och osäker på hur ens funderingar skulle tas emot. Några få har ett lugn omkring sig hela vägen, andra är jättearga. Som ett återsken från vårt undermedvetna, enligt Lisa Sand.

    – Alla levande varelser har ett varningssystem när existensen är hotad. Vårt är ångest. Det är psykets sätt att skydda oss, och de försvar vi har gör att man väldigt sällan ser naken dödsångest. För den mänskliga hjärnan klarar mycket, men inte att ens liv är hotat. Det är en alldeles för stark känslomässig påfrestning.

    Alltså omformar vi dödsångesten till rädsla, att vi är rädda för något specifikt: för den yttersta ensamheten, för att slutgiltigt förintas, för kontrollförlusten på alla fronter, för separationer från allt och alla. Och när det gäller det senare styrs reaktionen också av tidigare erfarenheter. Vissa har lärt sig att separationer går att klara av. För andra har sådana varit så smärtsamma att de tror de knappt står ut.

    Så – hur orkar man?

    I sin forskning fann Lisa Sand ett mönster som närmast kan beskrivas som en pendling mellan motsatser. De obotligt sjuka balanserade döden med liv – som att intensivt uppskatta lövsprickningen utanför fönstret. De parerade ensamheten med att värdesätta all form av gemenskap, som en liten stund på balkongen tillsammans med någon i personalen. Meningslösheten i att livet skulle ta slut vägdes upp av att göra små vardagssaker meningsfulla – som ”ett glas saft på nattduksbordet”, enligt författaren Anders Paulruds beskrivning av vad som blir betydelsefullt när man vårdas för en hjärntumör.

    – När vi ska dö behöver vi livet, konstaterar Lisa Sand. Allt i vår vardag som blivit impregnerat av liv får betydelse. Soffan där man grälat – och älskat, kaffekoppen som man kanske ställt på hallbordet när man haft bråttom – på väg ut i livet. Vanliga saker som har med livet att göra betyder så mycket i tillvaron att vi fortsätter att leva. Allt som lever blir viktigt, även djur och natur. För där finns livet.

    **Däremellan –  **stunder av smärta och sorg. Förluster, många förluster. Några som har det extra svårt kan ha byggt sin identitet på utseende, kroppsliga funktioner och en tillhörande livsstil där de har hela sitt nätverk. När sjukdomen gör att de inte längre kan vara med och sporta, och sjukpenningen begränsar resor och visst umgänge –  då kan de stå inför vad Lisa Sand kallar ”en otrolig utmaning”.

    – Som patient kan man ha haft sina värden i det som går förlorat när man blir sjuk – god ekonomi, att vara vältränad, tillhörande socialt liv – och ha slarvat med sina nära relationer. Då kan man falla fritt. Även för mig blir det svårt att ge stöd om det inte finns beredskap att tänka, känna, fundera bortom det som försvunnit med sjukdomen.

    Lisa Sand talar då om ”värden som står över sjukdomen” och menar intressen som kan bevaras trots en livshotande sjukdom. Se på film, lyssna på musik och läsa böcker. Måla eller skriva själv. Det kan också handla om att kunna njuta av stunden och känna tacksamhet i det lilla. Har ens identitet till största delen byggts upp av det som sjukdomen bryter ned kan det bli svårt att möta just ovisshet, sorg och existentiell ensamhet –  som ju hör till svår sjukdom och död.

    – Man har så litet att hålla sig i då, säger Lisa Sand.

    Ändå protesterar hon när jag vill tala om liv och död som ”de existentiella frågorna”. Vi kan inte bara lyfta ut liv och död från resten av allt en människa är när hon är sjuk, menar Lisa Sand. Hon tycker att vi snarare behöver lyfta in sådana viktiga frågor i våra pågående liv: om vi på allvar fattade att vi är dödliga skulle vi ta hand om vardagen och våra kära relationer mer omsorgsfullt, tror hon. Det är ju vad de flesta döende patienter beskriver som det mest betydelsefulla i livet – relationer och mänskliga möten.

    – Om du själv fick reda på att du har ett år kvar att leva, skulle du då ändra på något? Och i så fall vad? Något känns när man är i närheten av dödsångest, döden kan lära oss att leva.

    Här skulle artikeln kunna sluta. Men Lisa Sand vet att även ”vi som inte ska dö” – hon är ironisk –  ägnar oss åt magiskt tänkande: Vi diskuterar döden som om den skulle förlösa oss, mana oss att ta vara på livet. Livet som inte går att skjuta upp. Och visst kan tankarna på döden göra det, medger hon, men knappast den verkliga döden. Den förgör liv.

    – Det pratas och skrivs mer om döden i dag. Ändå glömmer man ibland smärtan som ryms i insikten om att jag själv snart kommer att dö. Eller hur det är för en anhörig till någon som kämpar på slutet. Döden handlar också om att orka vara nära den smärtan. Den existentiella.

    Annons
    Annons
    X

    Lisa Sand anser att det är viktigt att hitta ”intressen som står över sjukdomen”, såsom att se på film, lyssna på musik, läsa, måla eller skriva.

    Foto: GUNNAR LUNDMARK Bild 1 av 1
    Annons
    X
    Annons
    X