Annons

Erik Wallrup:”Döden i Venedig” och livet i coronans tid

Dirk Bogarde som Gustav von Aschenbach i Luchino Viscontis filmatisering av ”Döden i Venedig” (1971).  
Dirk Bogarde som Gustav von Aschenbach i Luchino Viscontis filmatisering av ”Döden i Venedig” (1971).  

Idag går det inte att läsa Thomas Manns ”Döden i Venedig” utan att slås av de många parallellerna till hotet från den aktuella ”smittan från öst”. Även på ett existentiellt plan kan novellen påminna oss om människans irrationalitet i relation till risktagande, frihetstörst och den egna dödligheten.

Under strecket
Publicerad

Det var bara en tillfällighet, alls ingen profetisk insikt. En ny kurs i estetik skulle sättas samman, ett antal konstarter finnas med, en röd tråd spinnas. Tråden blev ”Döden i Venedig”, den mest kända av Thomas Manns noveller. Visserligen är huvudpersonen Gustav von Aschenbach varken någon Oidipus eller Hamlet, men med tanke på den död i epidemisk kolera som väntar honom i Venedig kan man faktiskt betrakta honom som en symbolgestalt för vårt nu. Lika blind som en Oidipus, lika villrådig som en Hamlet. 

Benjamin Britten gjorde opera av novellen, en märklig skapelse i det att Manns subtila prosaberättelse i tredjeperson sattes i förstaperson. Britten förvandlade Aschenbachs avståndsförälskelse i 14-årige Tadzio till en inre monolog. Mindre lyckad men mer välkänd är Luchino Viscontis film, som voyeuristiskt låter kameran följa den unge svenske skådespelaren Björn Andrésen som Tadzio – men som låter Aschenbachs författarreflektioner i stället bli en tonsättares marterade tankar med Gustav Mahlers liv som förlaga. 

Annons
Annons
Annons