Annons

Dust to dustDöden dansar vackert när ruset lagt sig

”Solo echo” av Crystal Pite är en ljuvligt väldansat pärla, skriver Anna Ångström. På bilden: Arika Yamada och Riley O'Flynn i fokus med fem meddansare.
”Solo echo” av Crystal Pite är en ljuvligt väldansat pärla, skriver Anna Ångström. På bilden: Arika Yamada och Riley O'Flynn i fokus med fem meddansare. Foto: Mats Bäcker

Det röks och snortas kokain i ständig jakt på rus och mening när prisbelönte koreografen Sidi Larbi Cherkaoui avrundar sin trilogi på Göteborgsoperan. Men kvällens clou är Crystal Pites solo för sju dansare – en pärla.

Under strecket
Publicerad

”Stoic” av Sidi Larbi Cherkaoui, här med Endre Schumicky, Dorotea Saykaly och Princess Madoki.

Foto: Mats Bäcker Bild 1 av 2

Emilía Gísladóttir och Fan Luo i ”Solo echo” av Crystal Pite.

Foto: Mats Bäcker Bild 2 av 2

Kontrasten kunde inte vara större mellan scenbildens gråa tyngd och den hämningslösa sexakten i inledning av ”Stoic”. När den belgisk-marockanske koreografen Sidi Larbi Cherkaoui avslutar sin trilogi för Göteborgsoperans danskompani – förstärkt med fem medlemmar från hans ensemble Eastman – är tilltalet teatralt. Det är dansteater som påminner om att Cherkaouis karriär började i Les Ballets C de la B, och i år möjligen når en kulmen då han tilldelas European Theatre Prize för innovativ scenkonst.

I trilogins tidigare delar stod den brittiske skulptören Antony Gormley för scenografin: böjliga kolfiberstavar i luftiga ”Noetic” (2014) och flera ton formbar lera i ”Icon” (2016). Nu har konstnären Hans Op de Beck inrett ett imponerande bibliotek i cement som också rymmer en skulpturutställning med kroppen som motiv. När vernissagegästerna gör entré likt en uppsluppen, fotograferande skock ur en Tati-film, uppstår snart en påtaglig exposé över sociala rollspel och existentiella tomrum.

Annons
Annons
Annons